Läkar-

mottag-

ningen i Haparanda

De finska barnens hälsa

Finland bad om hjälp åt sina sjuka barn

 

Karl-August Fagerholm var en Finlands-svensk politiker, som åren 1937-1943 var
socialminister och således politiskt ansvarig för Socialministeriets Barnförflyttnings-
kommitté.  Arvo Ylppö var professor i pediatrik och chef för Finlands största barnsjukhus
Barnens Borg. Han var ledamot och medicinskt sakkunnig i Barnförflyttningskommittén. 
Båda hade således mycket goda insikter i krigets negativa inverkan på folkhälsan.
De första dagarna i januari 1942 reste de till Sverige för att beskriva det prekära
försörjningsläget, som uppstod redan i slutet av 1941, på grund av dels utebliven
livsmedelsimport och dels mycket dålig inhemsk skörd av spannmål och potatis.

Fagerholm hade vid sitt besök förklarat ”att minst 350 000 barn från obemedlade hem
i Finland skulle behöva komma över till Sverige på en tid”. Så stort antal barn kunde
Sverige naturligtvis inte klara att ta emot. Och det var nog inte heller Fagerholms
avsikt att begära så stor hjälp. Uttalandet var mer en beskrivning av hur allvarligt
försörjningsläget i Finland egentligen var.

Arvo Ylppö reste till Sverige för att med svenska kollegor diskutera vad som kunde
göras för att hejda den dramatiskt ökade dödligheten bland Finlands barn. På grund
av bristen på närande livsmedel hade hälsotillståndet i hög grad försämrats.
Minst 100 000 barn var hotade till liv och hälsa i det aktuella läget. Professor Ylppö
kunde inte bereda plats för alla som behövde vård. Barnadödligheten var fyra gånger
så stor som i Sverige. Särskilt svårt var det för familjer där fadern stupat eller
invalidiserats. Tusentals barn var dömda till undergång om de inte fick rikligare föda.

Dagligen måste jag avvisa halvdöda barn från mitt sjukhussäger professor
Arvo Ylppö. Detta är den dramatiska rubriken till en tidningsartikel i Norrbottens
Allehanda den 7 januari 1942. Ett missgrepp, som gjordes under vinterkriget,
var att man evakuerade flera sanatorier för att använda dem som krigssjukhus.
De tuberkulöst sjuka, som härigenom kom hem och blandades med friska, spred
på detta sätt smittan vidare. I kombination med undernäringen bidrog detta till att
ytterligare försvåra situationen. Denna sjukdom kom att påverka många finska barn
i flera år. Finlands fåtaliga barnsjukhus var överbelagda. Man kunde i många fall bara
ställa en diagnos och skicka hem patienterna till bristfällig vård.

Stort stöd för hjälp åt finska barn

Och visst fick Fagerholms och Ylppös nödrop effekt. Nära nog varenda svensk
dagstidning hade stora artiklar om nöden och svälten i Finland.

De finska barnen lida brist på nästan allt.

Rädda Finlands svältande barn!

Nöden i krigets spår är en fruktansvärd och obarmhärtig fiende.

Hjälp Finlands barn!

Rubriker som tillsammans med appeller och upprop fick så stort genomslag att
stödet för Finlands barn kunde betraktas som en gigantisk folkrörelse.

- Sydsvenska Dagbladets korrespondent i Helsingfors rapporterade redan den 2 jan
1942: ”
De finska barnen lida brist på nästan allt.”  Finland hade över en miljon barn
under 15 år, som led både psykiskt och fysiskt av krigets konsekvenser. Det var inte
enbart bristen på mat utan också på kläder. Bristen på en mängd viktiga näringsämnen
började sätta sina spår, även om man försökte motverka bristsjukdomar så mycket
som möjligt. Bl.a. blev den gula rovan, som var ovanligt vitaminrik, en utmärkt
ersättning till bananer, apelsiner och andra importerade frukter.

Kraftigt minskade ransoner av kött, ägg och mjölk ledde till betydande ökning av
järnbristanemin. Och den näst intill okontrollerbara spridningen av tuberkulos,
som tidigare beskrivits, var ett stort problem. Smittsamma sjukdomar som difteri,
mässling, scharlakansfeber fick svårare förlopp, vilket också visade sig i ökningen av
barndödligheten.

 

Ett par av gränstraktens barn, Suomussalmi 1942. Foto: SA-kuva.

 

- Barbro Alving, som arbetade för Dagens Nyheter, reste till Finland och skrev ett
initierat och känslosamt reportage under rubriken ”Svensk hjälp åt sjuka finska barn
kan rädda många finska liv
.” Där beskrev hon hur närings- och vitaminbrist drabbade
de yngsta medborgarna. Särskilt oroväckande var förhållandena i trakterna norr om
Rovaniemi, där fattigdom och elände av alla slag sjudubblat siffrorna för barndödligheten.
Hon observerad också vad Arvo Ylppös uttalande, att han ”dagligen måste avvisa
halvdöda barn från sjukhuset”, konkret innebar, d.v.s. att varje dag ”tvingades landets
läkare begå den tunga plikten att mot bättre vetande sätta konvalescentetiketter på
barn” som borde ligga kvar för behandling. Om Sverige kunde ta över dessa barn skulle
det vara en betydande avlastning för de finska sjukhusen. (Det skulle snart visa sig att
denna förhoppning verkligen kom att infrias.)

Barbro Alving hittade också en del ljusglimtar i den finska vardagen. Samtidigt som
siffrorna om barndödligheten var nedslående, blev rapporterna om en stigande nativitet
glädjande. Fadderbarnsverksamheten, som ökade i omfattning, innebar också lättnad
för många krigsänkor.

I slutet av artikeln gav hon den tänkvärda kommentaren: ”Det är svårt att vara fattig
finsk mor med barnen i Finland nödvintern 1942. Och det är svårt att var finsk mor med
barnen i Sverige!”

- I Helsingborgs Dagblad kunde man också den 7 januari läsa en dramatisk rubrik:
Finlands barn svälta – tänk om dina egna barn skulle göra det!” Det var under den
appellen som RLF (Riksförbundet Landsbygdens Folk) utfärdade ett upprop till Sveriges
jordbrukare om fosterhem åt finska barn. På RLF var man övertygade om, att hade
livsmedlen varit fria skulle en insamling av spannmål och andra livsmedel till Finland
kunnat ge storartat resultat. Men då detta inte kunde göras, var den enda formen att
ta hand om finska barn i så stor utsträckning som möjligt.

Liknande appeller kom från industriellt håll, där svenska industriföretag skulle svara för
mottagande av finska barn och bekosta deras vistelse i Sverige. Fack- och yrkesförbund, 
kyrkliga- och ideella organisationer, militära enheter, personalgrupper inom såväl
offentlig verksamhet som i näringslivet engagerade sig på allehanda sätt.

Generaldirektören för Medicinalstyrelsen, Axel Höjer, och docent Carl Gyllenswärd,
reste i slutet av januari till Finland för att dels studera den förebyggande mödra- och
barnavården, dels också för att skapa sig en egen bild av hälsoläget bland barnen, samt
även med de finska myndigheterna dryfta en rad frågor kring de planerade transporterna
av sjuka barn och deras vård i Sverige.

De båda resenärerna kunde konstatera att näringsbristen i städer och industrisamhällen
i landets södra delar gjorde sig starkast kännbar.  På landsbygden skilde sig inte
livsmedelstillgången särskilt mycket från tiden före kriget. Men i trakter där
potatisskörden slagit fel var bekymmerna stora. Särskilt hårt drabbade blev familjer
som förlorat en försörjare. Krigsvärnlösas ekonomiska villkor gjorde att man inte alltid
hade råd att lösa ut sina kortransoner, än mindre köpa något på ”Svarta börsen”.

Inledande tvekan byttes till stort engagemang

I Sverige fanns en viss politisk tveksamhet till att ta emot sjuka finska barn. Antalet
vårdplatser på barnklinikerna var endast c:a 750, så tveksamheten var nog välgrundad.
Men när man undersökt förutsättningarna bättre förstod man, att på bl.a. epidemisjukhus
och sanatorier fanns goda beläggningsmöjligheter. Vintern och våren 1942 öppnades
88 sjuk- och konvalescenthem med nästan 2 000 vårdplatser som Hjälpkommittén
administrerade. Och allmänhetens stora gensvar medförde att ett stort antal sjukhem, konvalescenthem och sjukhusavdelningar redan i februari stod till förfogande.
Detta ledde till att man kunde lova att ta emot upp till 6 000 sjuka barn, givetvis
fördelade över en längre tid.

En liten finsk pojke på väg till svenskt sjukhus.Foto: B. Ekholtz arkiv, VBM

 

Ganska omgående kom man igång med barnöverföringarna och Ylppö räknade med
att redan under januari skulle uppåt 1 000 barn kunna sändas iväg. De sjuka barnen
blev remitterade från de undersökningscentraler, som den svenska Hjälpkommittén
för Finlands barn hade inrättat i Helsingfors, Uleåborg, Kajana, Seinäjoki, och Rovaniemi.
De hade en svensk läkare som föreståndare, som till sin hjälp hade distriktssköterskor
eller ”hjälpsystrar”, som väl kände till de lokala problemen. De svenska läkarna kunde
som regel fördela barnen direkt till olika sjukhus i Sverige.

Arvo Ylppö och hans läkarstab var också medverkande i urvalsprocessen. Ylppö hade
ofta direkt kontakt med svenska läkarkollegor rörande hans egna patienters fortsatta
vård i Sverige. Redan vid sitt januaribesök etablerade han kontakt och samarbete med barnklinkchefen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, som han också senare besökte.

Karantäner blev ett Måste!

Barntransporterna våren och hösten 1941 genomfördes utan krav på att barnen måste
passera någon karantän. Då fanns inledningsvis hyggligt fungerande finsk läkarkontroll
och vaccinationsförfarande, men med ökat antal barn och färre tillgängliga läkare ökade
risken att smittbärande finska barn placerades i svenska familjer, och det ville man
absolut undvika. När det 1942 stod klart att barntransporterna skulle fortsätta i ökad
omfattning blev behovet av karantäner uppenbart. Karantäner för mottagning av stort
antal barn inrättades i Boden och Gävle i kasernbyggnader inom regementena där.
I Stockholm hade man fått tillgång till det tomma hotellet Anglais, som konverterades
till en effektiv karantän, som avlastning och komplement inrättades en särskild finsk
barnavdelning på Stureby sjukhus.

Röda Korsets finska konvalescenthem, Råga-Hörstad, Asmundtorp. Foto: Privat

 

Specialsjukhus för behandling och korrigering av fysiska handikapp eller kroppsliga
defekter kallades vid denna tid för vanföreanstalter. I Finland var sådan vård ovanlig
och under krigsåren obefintlig. Därför tog Sverige emot många finska barn med
klumpfot, skolios och andra deformiteter. Eugeniahemmet i Stockholm ställde en hel
avdelning till förfogande. Man gjorde också specifika insatser för barn med gomdefekter.
På Akademiska sjukhuset i Uppsala reserverades en hel invärtesmedicinsk avdelning
under en finskspråkig läkares ledning.

Lokalavdelningar inom Röda Korsets startade sjukhem i Västerås, Asmundtorp, Alfta,
Fillsta, Eskilstuna, Katrineholm med flera platser. Vilken vård som bedrevs kunde beror
barnens sjukdomar och vilken lokal kompetens man hade tillgång till.

Många vårdplatser skapades

Särskilda vårdplatser inrättades för finska barn bl.a. i Alingsås, Linköping, Kristianstad,
Göteborg, Malmö och på flera Stockholmssjukhus. S:t Görans sjukhus i Stockholm tog
sig an flera fall av kirurgisk tuberkulos, en sjukdomstyp som var ovanlig i Sverige men
som upptäcktes bland finska barn. Vid en del sanatorier gjordes också operationer av skelettuberkulos.

Finska Barnsanatoriet, Platensgatan 9, Linköping. Nu kontorsbyggnad. Foto: T Rossi


En handfull sanatorier inrättade särskilda avdelningar för finska barn. Som exempel
kan nämnas Apelviken i Varberg, Hessleby i Mariannelund, Kustsanatoriet i Vejbystrand,
Rävlanda i Härryda/Borås, Hällnäs i Vindeln och Tjärnan vid Hedemora. Generellt kan
man säga att nära nog varje sanatorium i landet hade under kortare eller längre tid
tbc-sjuka finska barn inskrivna.

I Norrköping disponerades på epidemisjukhuset en avdelning med 25 vårdplatser för
anemiska finska barn. Bellevuehemmet i Stockholm blev en tid ett konvalescenthem
för polioskadade barn. Andra exempel kunde vara att företag eller ideella organisationer
åtog sig att betala kostnaderna för ett visst antal finska barn på en bestämd
sjukhusavdelning. Ett sådant exempel var Svenska Sockerbruksaktiebolaget, SSA, som
åtog sig att bekosta vården för 10 finska barn på barnsjukhuset i Malmö. Åtagandet
gällde under år 1942. En grupp om åtta barn fanns på sjukhuset i samband med
luciafirandet 1942.

Personalorganisationer på vissa företag utfäste sig att svara för vårdkostnaderna för
visst antal barn en bestämd period. Ett exempel på detta är ”Kommittén Hjälp Nordens
Barn” bland SAAB:s tjänstemän som gav årliga bidrag till Privata sjukhemmet i Linköping
även kallat SAAB-hemmet

Genom Hjälpkommitténs eller Röda Korsets försorg inrättades finska barnsanatorier i
några större villor eller herrgårdar i några kommuner i mellersta Sverige.

Finska barn på väg från Haparanda i svensk sjukvagn till vård någonstans i Sverige.
Foto: B. Ekholtz arkiv, VBM

Trots dessa insatser visade sig att behovet av konvalescensvård efter avslutad
sanatorie eller lasarettsvård blev stort. Behovet löstes framför allt av en mängd frivilliga
lokala initiativtagare som startade enkla konvalescent- eller barnhem. En stor del av
driftskostnaderna finansierades genom insamlingar och donationer och förvaltades
av befintliga eller nybildade föreningar eller kommittéer.  Våren 1942 fanns det minst
ett hundratal hem av denna karaktär spridda över landet, från Kiruna i norr till
Hammenhög i söder.

Dessa hem blev som någon slags genomgångshem innan placering i familjehem kunde
göras. Tusentals finska barn har fått uppleva kortare eller längre tid här.

Transporterna skedde med båt, tåg och flyg, och enligt de studier jag kunnat göra blev
det oftast i mindre kontingenter transporterna avskilda från friska barntransporter. 
Flygtransporter var förbehållet sjuka barn under lång tid.  Sjuktransporter med båt
skedde ofta med ångaren ”Bore”.

En liten notis i Dagens Nyheter den 18 april 1942 beskriver väl hur en sjuktransport
genomfördes.

”72 SJUKA FINSKA BARN kommo på fredagen till Stockholm från Haparanda.
Åtta småttingar hade lämnats av i Hällnäs sanatorium. En del av de barn som kommo
till Stockholm lades in på sjukhus och återstoden togs emot på Isoleringsanstalten.
Några kunde redan på kvällen fortsätta söder ut, och de övriga sändas iväg på lördagen.
Barnen tas emot på sjukhus i Norrköping och Eskilstuna samt en del fall av kirurgisk
tuberkulos på Apelvikens kustsanatorium, varjämte en del läggas in på Stockholmssjukhus.

- Nästa sändning sjuka barn kommer från Finland redan på söndag, när ett 50-tal
småttingar skickas över med två flygplan.

För närvarande ligga över 700 finska små sjuklingar på sjukhus här i landet.”

Förstärkt gränskontroll 1944

Cirka 25 km norr om Haparanda inrättade Medicinalstyrelsen ett tillfälligt sjukhus våren
1944 då stora tågtransporter via Haparanda genomfördes. Motivet till detta var att det
fanns besvärande brister i kontrollen av barnen före avresa, vilket innebar stor risk att
smittbärande barn överförde smitta till mottagarfamiljer eller barnhem. Någon
avancerad sjukvård bedrevs troligen inte i Karungi utan svårt sjuka barn placerades på
andra sjukhus efter Medicinalstyrelsens anvisningar. När tillfrisknande skett eller akuta sjukdomsstadier avklingat transporterades barnen till Haparanda för att ansluta till nya tågtransporter söderut. Det förekom dock att man klarade av att placera barn direkt i
fosterhem i Norrbotten.

Medicinalstyrelsens läkare i Haparanda/Karungi var en militärläkare vid namn
Arne Gnosspelius. Doktor Gnosspelius gick ombord på barntågen och fick rapport från
tågchefen om hälsotillståndet hos barnen. Undersökning gjordes sedan på ”Lusitania”,
som sanitetsanstalten kallades, och omfattade mer än 500 barn vid varje tillfälle.
Genom undersökningarna kunde han sorterade ut sjuka eller smittade barn för
omgående transport till sjukhuset i Karungi. Sjukhuset med sina 90 sängar kunde ta
emot uppåt 30-talet barn från varje tåg.

För varje kontingent som på detta sätt undersökts, skrevs en rapport till
Medicinalstyrelsen om tillståndet och åtgärder man vidtagit. En typisk läkarrapport
den 4 juni 1944 innehåller följande:

Härmed rapporten från åttonde transporten. 631 barn anlände, varav 198 i vagn 4
och 5 från Suomussalmi och de övriga från Åbotrakten. De sistnämnda var i på det hela
taget gott skick, de första dåliga med mycket rachit, magra och med dålig tonus och hull.
Huvudlöss och skabb var också vanligt bland dem. Ett fall av scarlatina fanns i denna
grupp. Någon riktig sjukvagn hade de inte, utan han låg isolerad i vagn 5.
Hälsotillståndet hos barnen var gott, mycket lite snuva och hosta. 210 huvudlöss
behandlades, 40 skabb, klädlöss endast 3 säkra och 4 svårare impetigo, 2 otiter och
8-10 katharral infektion. Inalles behöll jag 29 barn. Avlusningen gick rask
t undan och
vi voro färdiga med läkarundersökningen av barnen kl. 15.30.”

Även Dagens Nyheter beskrev denna tågtransport den 6 juni men med mera
dramatiskt innehåll.

Ytterligare två barntåg kom till Haparanda men fr.o.m. den 1 juli 1944 var det slut med Barnförflyttningskommitténs barntåg denna väg. Därmed upphörde också sjukhuset i
Karungi. De nordliga barntransporterna gick nu till Vasa och därifrån med ångaren
Ariadne till Holmsund strax söder om Umeå. Det är troligt att också sjuka barn reste
med Ariadne, men det har jag inte kunnat bekräfta.

Bland friska barn fanns också sjuka

Utöver de planerade sjuktransporterna utgallrades vid läkarundersökningar i karantäner
på mottagningsplatserna åtskilliga ”friska” barn som var i behov av omgående sjukhus-
eller sanatorievård. Själva transporten utgjorde ett problem genom den smittoöverföring
som faktiskt skedde i de trånga tågkupéerna eller i båtarnas stora sovsalar.
Hjälpkommittén uppger att gallringen omfattade ca 10 procent av alla d.v.s. ca 6 000
barn. Efter kriget redovisade Hjälpkommittén att ur de ”friska transporterna” 1941-1945
gallrade man ut 6 000 sjuka och smittade barn. Av dessa hade 5 000 tuberkulos i någon
form, som fordrade vård på sanatorium eller konvalescenthem. Bland de resterande
1 000 barnen hade en del någon epidemiskt smitta, som scarlatina eller difteri.
Andra var anemiska eller starkt undernärda, en del led också av kroppsliga defekter
efter rakitis eller polio.

Finansiell kris riskerade äventyra vården

Fyra små barn med olika former av tuberkulos. Finska barnsjukhuset i Ulricehamn.
Foto: Privat.

Våren 1947 uppstod en allvarlig finansiell kris för Hjälpkommittén. I juni 1947 fanns
1 114 sjuka finska barn på sjukhus. Det statsbidrag man äskat inför budgetåret 1947/
1948 för deras vård hade överraskande prutats från 2,3 miljoner kronor till 1,8 miljoner
av regeringen. I Finland blev oron stor och man vädjade till svenska myndigheter och
politiker om att göra sitt yttersta för att försöka behålla barnen åtminstone till våren
1948. Finland saknade möjligheter att fortsätta påbörjad behandling. Särskilt stora
problem kunde uppstå för ortopediska fall som korrigerades med olika slags bandage. Behandlingstiden pågick under lång tid och bandageutprovningen måste förnyas ofta
eftersom barnen växte ur dem. Bandagen bestod till stora delar av läder, vilket ännu
inte fanns att tillgå för civilt bruk i Finland. Ännu åren 1948/1949 fanns barn kvar av
denna anledning.

Kraftigt reducerat statsbidrag och en märkbar avmattning av frivilliga bidrag från såväl
privatpersoner som företag och organisationer blev kännbart. Situationen för
Hjälpkommittén blev bekymmersam. I en vädjan ställd till församlingarna bad
Hjälpkommittén den 1 februari 1948 att genom en kollekt under Finlandsveckan 2-9
mars eller ”en insamling vid eventuellt särskilt ordnad Finlandsafton stödja vårt
återstående arbete för de sjuka finska barnen.” Av brevet framgår det vidare att
På svenska sjukhus, sanatorier och sjukhem har sedan år 1942 vårdats över 10.000
sjuka barn. De flesta ha kunnat återvända såsom friska. Ännu finnas dock i Sverige 300
sjuka barn som det är vår plikt att hjälpa fram till hälsa. Det är små rörande fall - barn
som med tacksamma, förhoppningsfulla och vädjande ögon följa de vänliga läkarna och
sjuksköterskorna. Många av dessa barn ha kommit hit på bår eller i sjukvagn och ha
sedan återvänt friska och med förmåga att röra sig som vanliga barn. Vi vilja att så skall
ske även för dessa kvarvarande 300 barn
.”

Den 11 mars skrev Hjälpkommittén till LO (Landsorganisationen) med en begäran om
bidrag till de 297 sjuka finska barnens fortsatta vård i Sverige eftersom statsanslaget
prutats och ”I Finland kunde inte plats beredas utan barnen måste skickas till sina hem,
med risk att vården i Sverige skulle gå till spillo
”.

Många företag i Sverige fick också brev med anhållan om ekonomiskt stöd till de
kvarvarande barnens vård. Troligen gav breven en del positiva resultat. Genom
omprioriteringar av befintliga resurser lyckades man styra över vissa kostnader till
andra anslag och kunde då delvis tillmötesgå de finska vädjandena och därmed
begränsa skadeverkningar av att skicka hem de sjukaste barnen för tidigt.
Men finanskrisen utlöste likväl påskyndande av hemtransporter av barnhemsbarn
och avveckling av barnhemmen.

Sammanfattning

Hjälpkommittén skriver 1948 att ”På svenska sjukhus, sanatorier och sjukhem har
sedan år 1942 vårdats över 12.500 sjuka barn”. Vården kunde variera från dagar till år.
Många barn tillfrisknade helt och kunde omplaceras till  väntande fosterhem, medan
andra var under hela sin tid i Sverige enbart placerade på någon institution.
Någon uppskattning av antalet sjuka i barntransporterna 1941 gjordes inte.
Det var sannolikt få, eftersom kontrollerna före avresorna då fungerade bättre.

Allt var inte bra

Allt var naturligtvis inte bra. Barn har berättat om mobbning och förnedrande och
sexuella övergrepp. Svåra situationer uppstod då äldre barn, vanligen pojkar, utsatte
yngre pojkar för grov penna-lism och hotelser om bestraffning vid skvaller. En man
skriver i ett eftermäle till ett års vistelse på ett stort barnhem: ”Jumalalle Kiitos!
Pääsin takasin Suomeen.” - ”Tack gode Gud, att jag kom tillbaka till Finland.” En annan
man berättar att han blev sängvätare när han kommit till ett barnhem. Risbastu
användes ofta också för att korrigera hans sängvätning. På ett annat barnhem
bestraffades små sängvätare genom att doppas i iskallt vatten, lite större barn kunde
få iskall dusch. Hårda bestraffningar även på ”kungligt” barnhem kan flera barnhemsbarn
berätta om. Andra har berättat om att ett bus-sträck eller obetänksamt påhitt kunde
straffas med att bli instängd i mörkt rum eller garderob. Tvångsmatning vid matbordet
eller utebliven mat var andra bestraffningsformer.

När inspektionsrapporterna beskrev problem förklarades de med att ansvarig
föreståndare och/eller delar av personal saknade formell kompetens eller adekvat
rfarenhet. Det berättas ibland om ”hårt klimat”, spänningar eller konflikter mellan
personalgrupper.