Överskötarens dagboksanteckningar
från sjuktåget

 

Barntransporterna sköttes oftast med fartyg, men i slutet av januari 1942 hade SS Arcturus och
SS Heimdall frusit fast i isen och det var för svårt och för farligt att fortsätta transporterna sjövägen.

Man övergick till att transportera barnen norra vägen via Haparanda med lasarettåget Alarik.

 

Lasarettågets översköterska hette Ruth Eriksson och hörde även till bemanningen av tåget då barntransporterna kom igång
i februari år 1942.

Överskötaren Ruth Eriksson dagboksanteckningar under resorna med barnen ger en inblick

i hur barntransporterna med
tåg genomfördes.

Lasarett-

tåget
Alarik

Dagbok från ett finskt sjuktåg under fortsättningskriget

 

Ruth Erikssons anteckningar från den första barnstarnsporten
med sjuktåget Alarik i februari 1942

14.2. En ovanlig resa förestår oss. Kl. 6.45 börjar vi i Helsingfors och lastar på barn i
ålder 2-10 år, barn, som genom socialministeriets barnförflyttningskommittés förmedling
skall resa till Sverige. Även utomstående märker, att något särskilt är i görningen på
huvudstationen. Filmerna rulla, den ena bussen efter den andra kör ända framtill
perrongen, och t.o.m. radiofarbrorn i korpral Hillis gestalt gör tåget den äran.
Även min röst blir för första gången förevigad. I tisdag skall den ljuda över hela världen.

Hjärtskärande äro de scener, som utspelas vid tågets avgång. Mammornas ögon tåras
i kapp med barnens, och det tar sin lilla tid innan ungarna lugnar sig. Är det månne rätt
att på detta sätt skilja mor och barn åt för en lång tid?

Som färdledare medföljer fru Lavonius. Dessutom få vi c:a 20 lottor som extra arbetskraft,
och det visar sig t.o.m. vara ett alltför litet antal. Så har vi en filmfotograf med oss, och på
Tammerfors får vi besök av en korrespondent i Aamulehti. Så nog bli vi uppmärksammade
alltid. Barnen äro i stort sett söta och snälla.

15.2. Vårt eget lok stannar i Haapamäki, och vårt nya vill inte orka dra oss, varför vi från
Gamlakarleby måste få ett till. Barnen äro redan betydligt svårhanterligare. Trångt och
obekvämt ha de det. I min vagn har jag 46, alla kommer från Toijala. Barnen äro
upplockade längs hela vägen; de sista stiger på i Seinäjoki, och då ha vi 559.

16.2. På morgonen nå vi Torneå, som vi trodde var resans mål. Vi bli därför angenämnt
överraskade, då vi får veta, att vi efter kl. 9 får överskrida gränsen. En tullfarbror stiger
ombord och har ingenting att anmärka mot vår levande last. På Haparanda station stå
en rad lottor i vita pälsar och väntar på att överta barnen. Det räcker dock litet, innan alla
formaliteter äro undanstökade, och barnen blir smått otåliga, men vid åsynen av de
härliga äppellådor, som väntar på dem på det svenska tåget, blir de glada igen.
Så vinka vi dem farväl och skyndar oss till lunch på hotell Gunnar, arrangerad av de
svenska lottorna.
______________________________________________________

En barnresa till Sverige i mars 1942

1.3. Denna söndag – den 1 mars 1942 – blir en vändpunkt i mitt tågliv. Därför skall denna
bok få börja nu. De nya plikterna göra sig genast påminda. Mycket skall ordnas och
planeras för den nya resan, som skall bli en barnresa igen. Kl. 12 startar vi söderut från
Tavastehus och lite senare i Riihimäki, stiga 11 desanter ombord, nämligen fruarna
Lavonius (som igen är färdledare), Kaustinen och Ehrström jämte 8 Munknäs-lottor.
Vagnarna 14 och 15 stanna i Kouvola med 13 reser till Kotka för att följande morgon
lasta på där.

2.3. På morgonen vakna vi i Virasoja, där de första barnen stiga ombord. Kl. 8.45 startar
vi och plocka sedan i fortsättningen upp barn på många stationer. I Kouvola är tåget helt
igen. Där stiga även våra nya sköterskor ombord – 3 Maria-sköterskor, färdigblivna igår.
Stackarna komma mitt i en resa, då tåget dessutom vimlar av desanter. I Kouvola få vi
åter en gång uppleva alarm och lämna det farliga stationsområdet så länge larmet varar.
I St. Michel med omnejd stiga de följande på, både barn och sköterskor – de senare till
ett antal av 21. Alla skall placeras, något som visar sig vara långt svårare än beräknat.
Barnens antal i förhållande till sköterskornas skall i alla vagnar vara någorlunda konstant.
Alla skall dessutom ha sin sovplats. Det är inte så lätt att plötsligt ordna 33 extra
sovplatser och få alla att vara nöjda.

3.3. En tröttsam dag är till ända, då jag kl.3 lägger mig för några timmar. Den sista
desanten stiger på i Kuopio och de sista barnen i Idensalmi. Då är de sistnämndas antal
493, mindre än beräknat. Vagn 11 har 46, och det är minsann ett bestyr att hålla reda
på dem alla. En resa med friska barn är onekligen tröttsammare än en resa med sårade
soldater. Men söta äro de alla. Synd bara att man inte har tid och krafter att intressera
sig mera för dem var och en.


Barntåg kommer till Haparanda.

 

4.3. Kl. 12.20 nå vi Torneå. Vi äro förberedda på att stanna här ett helt dygn. I södra Finland
berättades nämligen, att Sverige, på grund av allmän mobilisering inte hinner skicka
barntåget i tid till Haparanda, något som inte visar sig hålla sträck. Tvärtom går
omlastningen mycket hastigt och lustigt.

Vad mobiliseringen beträffar, lär nog ett stort antal årsklasser ha blivit inkallade –
man fruktar England.

Vi rusar i väg till Handelsbanken och hinna just innan stängningsdags och får växla
100:- även denna gång. Vi ha kort tid på oss och hinna inte ens med kaffe på Cecil.
Tåget skall starta kl. 16.45, men just före starten händer en liten malör, som gör,
att vi bli mycket fördröjda.

______________________________________________________

Finska barn reser hem - Hemresa 22 – 25 oktober 1942

Den två-spåriga järnvägsbron.

 

22.10. Vi vakna i Torneå, där marken är vit. Ingen får gå över till svenska sidan, och då
tåget vid 18-tiden kör över, förbjudas vi att alls gå ut i Haparanda. Besvikelsen är stor
för mången, som lyckat skaffa sid kronor. Vid 22 tiden startar vi. Barnen äro 379 och
färdledarna 27. Vädret är slaskigt.

23.10. Kl 4 resa vi från Torneå. I Uleåborg stiga ett 60 tal barn av och resa med civiltåg
söderut. Vår extra vagn, som inte alls tagits i användning, då vi fick så få barn, stannar
i Uleåborg, där även en annan vagn blir tom. Kl 17 komma vi, nästan en timma
försenade till Kontiomäki, där det råder full vinter.

24.10. Resandet fortsätter. På dagen är vi i Sordavala, sent på kvällen i Villmanstrand,
där vi stanna för flere timmar.

25.10. Kl 6.30 komma vi till Viborg. Alarm! Det ösregnar. Kl 10 fortsätta vi till Simola,
Kouvola, Kotka. Kotka är resans mål, och endast två barnvagnar föra vi med oss dit.
Klockan är 18 och stationen vimlar av mötande mammor och pappor. Kl 20.22 resa vi
igen norrut. Fru Lavonius bjuder hela tågets personal på kok-kaffe, och vi ha en riktigt
angenäm stund tillsammans. Endast 5 färdledare finnas kvar på tåget, och de stiga av
i Kouvola.

______________________________________________________

Hemresa 8 - 11 september 1943

I september var det dags för Alarik att genomföra en ny hämtning i Haparanda.
Tåget hade kommit till Torneå den 6 september, och bara en begränsad del av
tågpersonalen fick gå över till svenska sidan och måste nu för ordningens skull
passera såväl tullstationen som polisstationen.

7.9. Dagen förflyter i Haparanda. Det blev lottdragning om vem som skall få följa med,
och lotten faller på Ingeborg. Vi vandra i butik och ur butik, bli bjudna på kaffe hos
fröknarna Sandin, samt två gånger på kaffe samt på middag hos Ville. Det är bra att ha
vänner i Sverige. Med kassarna fulla med paket komma vi på kvällen lyckligt genom tullen.

8.9. Vandra åter idag över gränsen men med sämre tur än igår. Vädret är fortsättningsvis
strålande. Kl 17.15 köra vi över till Haparanda, och omlastningen börjar s.g.s. omedelbart.
483 barn få vi över, åter mindre än lovat. Färdledarna äro 33, bland dem en mamma och
herr Koistinens pojke. Chef är frk Bæckman med fruarna Berner och Donner som
sekreterare. Lastningen går snabb och redigt som säkert aldrig förr. Tyvärr måste vi stå
över natten i Torneå. Tre godsvagnar och 1 extra ”lavavagn” förlänga vårt förut långa tåg.

9.9. Kl 11.15 få vi äntligen starta från Torneå efter en lång och prövosam natt. Det är inte
att undra på, att barnen blir nervösa över att tåget står och står. Tidtabellen är oändligt
långsam.

10.9. På morgonen få vi i Iisalmi vår eget lok, och det betyder att vi slipper frysa. Det lilla
loket orkade inte dra och värma samtidigt, och mellan Kontiomäki och Iisalmi fick vi
därför frysa som hundar. Nätterna har varit kalla, dagarna soliga och sköna. Vi köra rätt
söderut. Allt går programenligt och fint förutom i det fallet att vi alltid är före vår tid.
Från Pieksämäki reser vår extra vagn till Joensuu och vagn 5 till Jyväskylä.

Några sköterskor följa inte med denna gång, endast 2 sanitärer i varje vagn.

11.9. I Kouvola stå vi länge mitt på natten. Kotkabarnen resa i vagn 12 till sin hemstad,
där det just denna natt är bombardemang. Kl 13.15 inträffa vi övriga i Helsingfors, där
det också under natten varit bombardemang.

______________________________________________________

Hemresa 9 – 11 juni 1943

7.6. Åter startar vi på barnresa och åter ha vi både barn och följeslagare med oss.

8.6. Vi resa men en aning försenade, om vi nämligen jämföra denna resa med den
föregående. Kl 22 äro vi i Uleåborg. Vi vaka inte på denna resa upp, utan färdledarna
sköta barnen helt och hållet.

9.6. Kl 3.30 äro vi i Torneå. Denna gång få vi inga kronor och försöka inte ens ta oss
över till svenska sidan. Ville kommer naturligtvis på besök. Kl 17 passerar vi gränsen
och kort därefter ångar det svenska tåget med fru Lavonius som färdledare in på
Haparanda station. Barnen äro 491, tanterna 33. Även denna gång går omlastningen
riktigt fint. Kl 23 lämna vi Torneå i solsken.

10.6. Vi följa i stort sett tidtabellen. Resan går på allt sätt programenligt och bra och
fru Lavonius bjuder hela personalen på kaffe.

11.6. Kl 15.15 äro vi i Helsingfors. Endast en vagn for denna gång åt annat håll och det
var vagn 5 till Lahti.

______________________________________________________

Två barnresor i februari 1944 till Haparanda

Den 6, 16 och 26 februari 1944 bombade sovjetiskt flyg Helsingfors. Alariks besättning
kom att uppleva dessa på avstånd. En barnresa med Alarik avgick från Helsingfors den
10 februari och på återvägen från Torneå transporterades sjuka civila patienter till bl.a.
Jakobstad, där man den 13:e lastar av patienter på förmiddagen. Sedan vidtar städning
och en stunds avkoppling med ”bad och kaffe hos Maggie”. Klockan 17 avreser man
söderut. Var tåget finns den 14:e avslöjas inte i Ruth Erikssons dagboksanteckningar.
Hon skriver såhär:

14.2. Inventering av V.R. saker. 500 barn lära redan kl. 9 vänta oss i Helsingfors, och vi
inträffa där först kl 13.45. Klockan 17 starta vi med 502 barn och fru Louhia (Lindgren)
som färdledare. Inalles medfölja 38 tanter
.

15.2. Resan är tröttsam och går långsamt undan. Lokbyte i Uleåborg.

16.2. Ankomst till Haparanda kl. 9.45 finsk tid. Omlastningen börjar s.g.s omedelbart.
5 Kr. få vi även denna gång, men ha ingen tid för uppköp, så vi få spara dem till nästa
gång. Start tillbaka kl. 12. Alla färdledare följa med. Ankomst Uleåborg 22.10. Här lämna
tanterna oss för att fortsätta med civiltåg till Helsingfors, en av dem bäres ut på bår.
Många av dem ha insjuknat på resan. Två lok ha dragit oss ned. Helsingfors bombas!

17-20.2. Dessa dygn sker en sjuktransport till Torneå med tyska patienter som
lastas om till det tyska Lazarettzug 744. Sedan städas tåget i Seinäjoki.
En patienthämtning i Tammerfors behövde inte genomföras, utan man körde till
Hyvinge, där man tydligen festade om på Ahjo och fortsatte ”nachspielet på tåget
fram till kl 2 på natten. Den 20.2 skriver Ruth Eriksson ”vi ä´ kanske lite tunga i
huvudet” men tåget städades och på kvällen träffade Alariks besättning kollegorna
på Jooseppi (också ett sjuktåg) som anlänt till Hyvinge.

21.2. Vid 6-tiden börja vi rör på oss och vid 8-tiden stanna vi i Helsingfors. Kl. 11.45 börja
vi lasta på barn och kl. 12.25 äro vi startklara. I Tammerfors stiger Rakel ombord – frisk.

22.2. Barnen äro 562 och färdledarna 42, bland dem fru Berner som huvudsådan. Ingen

extravagn ha vi, så det är en aning trångt. Kl 16 stanna vi i Oulu, som senaste natt
bombades. Gamla Karleby F.B.K. till och med är där för att släcka bränderna. Det ser
bedrövligt ut. Denna gång får vi endast ett lok, så vi få frysa litet. Natten är stjärnklar.
I Haukipudas stanna vi för någon timme, medan det är flyglarm längs hela linjen och
bomber fällas i Ii. Vi ligga påklädda – men ingeting särskilt händer oss och vårt väl
mörklagda tåg. Vi ha tur som vanligt.

23.2. Vid 1-tiden äro vi i Torneå, och kl. 7.30 köra vi över gränsen. Kl. 8.30 är omlastningen
klar. Vi dricka härligt kaffe hos Ville och springa förstås i butiker, så mycket vi hinna.
Kl. 11 starta vi tillbaka, och då börjar den trevliga städningen med det samma. Kl. 13.50
lämna vi Torneå. Därute lyser solen och drivorna glittra. Alla färdledare följa med nedåt.
Endast en av den är denna gång sjuk.

______________________________________________________

Ruth Erikssons anteckningar från två barnresor till
Haparanda i mars 1944 med sjuktåget Alarik

Första resan börjar egentligen den 29 februari från Hyvinge där Alarik stått några
dagar för rengöring, service och inventering. Vagn 5 (en personalvagn) har tömts och
skickats till Borgå för att därifrån hämta barn, som skall anslutas till tåget den 3 mars.
Ruth Eriksson reser hem till familjen och återkommer till tåget i Hyvinge den 2 mars.

3.3. Vid 6-tiden startar vi till Helsingfors, där pålastningen av barn börjar kl. 12. Kl. 13.15
startar vi. Färdledaren är fru Sohlberg – ny för oss, med fru Wrede som sekreterare.
Barnen äro 556 och ”tanterna” 37.

4.3. Resan går bra. Ett fåtal sjuka barn finns i hopen. Litet senare äro vi än senast,
i det vi komma till Uleåborg först vid 18-tiden.

5.3. Någon gång på morgonsidan av natten stanna vi i Torneå och kl. 9 köra vi över
gränsen. Avlastningen går fint. Så följer utdelning av kronor, frukost på stationen och
kaffe hos Ville – som vanligt. Kl.13 först resa vi tillbaka och stå ända till kl. 16 i Torneå,
där vi naturligvis ha besök av Ville
. Eftermiddagen tillbringas av nästan alla i eller på
sängen. Färdledarna följa alla med nedåt.

7.3. Kl. 7.40 stanna vi i Hyvinge. Dessförinnan ha ”tanterna” lämnat oss i Riihimäki.