RUOTSISSA - I SVERIGE Tilapäiset 
vastaanottokeskukset 
ja karanteeni - Tillfälliga förläggningar och karantän
Den Svenska Lottan 4/1944 En dag på ett genomgångshem för finska barn

Kl. är 6.30 då porten slår igen efter mig och vintermorgonens gråa dis väller emot mig som
uppiggande dusch. Jag är på väg mot en kasern där hundratals finska barn fått sin bostad i
väntan på förflyttning till svenska fosterföräldrar. Jag vet, av föregående dagars arbete, att
luften däruppe är kvävande, därför insuper jag under min promenad så mycket som möjligt
av den friska rena luften.

 

Jag går in genom grindarna och uppför trapporna, på en dörr står ”Finska Barn”. Jag anmäler
mig hos förläggningschefen och får på min lott samma sal som föregående dag och det är jag
tacksam för. Jag vill veta om den lilla fulingen med nappen äntligen har lugnat ner sig, om
Tommy är bättre i sin mage och om den lilla blåa är lika klåfingrig och besvärlig som i förrgår.
Jag öppnar dörren men måste sedan stå stilla några ögonblick för att vänja mig vid värmen,
oväsendet och den allt annat än angenäma doften. Alla ungarna skrika för full hals och somliga
har klättrat ur sina sängar och spatserar på golvet i sina för långa skjortor, en är spritt naken
med bara nummerbrickan kring halsen.

 

Här är 30 barn och vi är tre stycken, som skall sköta dem, det finns ingen tid till funderingar,
bäst att kasta sig in i det genast. Vi försöker ordna det så praktiskt som möjligt, på ett långbord
mitt i salen ordnar vi ett provisoriskt skötbord, de flesta barnen äro under tre år, vi springa ut i
tvättrummet och hämta vatten, iskallt! Vi värmer i en elektrisk panna, det tar tid. Från förrådet
tar vi ut rena byxor och blöjor men det finns inte tillräckligt, vi måste spara på tvätten och så
mycket vi kan tvätta upp själva och hänga på värmeelementen.

 

Och så börjar vi! Jag tar de äldsta först, bäst att få dem klädda och så köra ut dem att leka i
korridoren tills maten anländer, så blir det färre i rummet. En liten dövstum flicka omkring
5 år är snäll och foglig, hon förstår underligt nog lättare än de andra vad man menar, gester
är väl lika i alla länder. Nästa är en fyraårig pojke. Omöjligt att hitta hans ena strumpa, vi söka
överallt, vi få sätta kängan på direkt, han ser inte nöjd ut. Och så är det Tommys tur, men aj, aj,
inte hade magen blivit bättre, jag vet inte knappast var jag skall börja eller hur jag skall lyfta
opp honom. Långt ut på fingrarna och ända opp till hakan är han nedsmord, jag bär ut honom
i tvättrummet dit det gudskelov nu har burits hett vatten. Jag skrubbar honom från ovan till
nedan, får en ny skjorta av Tuppens bästa på honom, bäddar rent i sängen och lägger ner
honom, det är ljuvlig känsla. Men Tommy är tre år och förstår svenska, så jag säger åt honom
litet strängt att han måste säga till nästa gång, det får inte hända i sängen en gång till.
Han ser skamsen ut. Av mina tio barn se sex ut som Tommy, arma ungar!

 

Men var är den lilla blåa, jag har tittat efter honom sedan i morse, han hade lockigt hår, sneda
lustiga ögon och en alldeles för kort liten ljusblå kolt. Jag frågar förläggningschefen om några
från denna sal ha rest. Nej inga. Jag börjar vi ängslig, var kan han hålla hus, kanske i någon
annan sal. Jag söker överallt, men ingen liten blå, men av en händelse hittar jag något blått på
ett värmeelement med ett sängnummer 96. Jag går tillbaka till vår sal, i nr 96 sitter visserligen
en liten gosse men han har inga lockar och hans kläder är för stora och grova och mörka.
Men ögonen känner jag igen! Vad har dom gjort med dig? Han skrattar. Sedan får jag veta att
han kräkts så att alla hans kläder var tvungna att tvättas och håret ja, det hade klippts av någon
tråkig anledning.

 

Och så kommer vällingen, magbarnen få bara risvatten, Tommy är inte nöjd och hela dagen
har man sedan hans entoniga klagan: ”Tommy vill ha smörgås, Tommy vill ha smörgås”.
Men äntligen är alla barn något så när rena och mätta, man kan öppna fönstren på vid gavel
och ägna sig åt städningen.

 

Läkarundersökning. Av med kläderna igen, nytt skrik och skrän, det är inte trevligt att bli petad
i halsen med en pinne, men difteriprovet är ett nödvändigt ont. Där är en som är knottrig över
hela kroppen. Skabb, han får isoleras men får strax nya rumskamrater. Man lyfter och bär,
väger och mäter, lyser med lampa i håret, knäpper livstycken och knyter kängsnören i det
oändliga. Nu är det Tommys tur, nej, nu blir jag verkligen ledsen, samma syn som i morse, ut
med honom i tvättrummet igen och medan jag för andra gången på några timmar skurar
honom ren, ber han bevekande: ”Tommy vill ha smörgås”.

 

En ny kontingent barn anländer, alla ska tvättas och alla ska ha mat, eftermiddagen är redan
långt framskriden då de äro färdiga. Då är det tid att börja kvällsskötningen. Bäst att ta in
termometern, många se ut att ha feber. Mycket riktigt, 38.6, 39.5, kinderna glöda och man
skulle vilja göra så mycket mer för var och en, ägna dem en stund. Man försöker säga så finskt
man kan: ”Ällä itke, kultani” men den lilla vännen fortsätter att gråta, och undra på det. Bredvid
mig sitter en gråhårig dam, hon har fullvuxna söner, det var länge sedan hon bytte byxor på
små barn. Hon börjar bli trött och då den tredje ungen hon skall sköta har diarré långt upp på
ryggen, ser jag att hon håller på att kräkas. Jag börjar skratta mitt i allt elände, det smittar, hon
skrattar också och jag lovar att ha hand om blöjorna, allt skall tvättas ur innan man går för
kvällen och några byxor mer eller mindre spelar ingen roll. Det är kväll och lampan är släckt,
under av alla under, det är tyst därinne. Jag tvättar dagens skörd, 42 par diarrébyxor. God natt!

 

Ute är det lika mörkt som då jag kom i morse och luften är ljuvligt ren, man kan bara andas
och andas och tvingar sig att gå i stället för att ta bussen. Och där hemma kryper man ner i ett
varmt bad och gurglar sig med sulfatiazol och det är ljuvligt att gå och lägga sig, men innan
man somnar ser man framför sig sorgsna ögon och feberheta kinder och man skäms över att man
faktiskt är ganska trött, hur det nu kan komma sig!

 

Lott-Ann