AT:s utsända berättar erfarenheter som vårdarinna på en genomgångsförläggning när
600 finska barn kom hit.

 

-Kors, nu smiter han mens jag buntar kläderna! Och de är lika varandra som kycklingar, Heikki,
Heikki! Skall den här snörstumpen räcka till Eskos kläder? Han hade fem tröjor och sex lager
på fötterna och så de stora plaggen, det går inte! O, o han försvinner! Vad skall jag göra?
Tänk på Umeå!

 

Men vi andra hade inte tid att tänka på Umeå. Vi hade nog att göra med att hålla vår egen
spritt nakna skälvande unge i ett fast grepp och försöka få honom att förstå vår svenskspråki
ga försäkran att han inte skulle slaktas i nästa rum, fast kamraterna försvann dit utan återvändo
och sedan hördes tjuta som grisar.

 

Och ändå var det på sätt och vis Umeå som fört mig hit – till avklädningsrummet före
läkarundersökningen vid den nya genomgångsförläggningen för finska barn i Uppsala, där jag
nu stod som oförtjänt pålitad ”vårdarinna”, enrollerad som en av de 120 studentskor, vilka
skulle förstärka lottakrafterna. Nu skulle jag själv få pröva på den som kallats ”organisation
under all kritik” och se vilken kompetens som fordrades och vilken som fanns. Vad jag hittills
blivit medveten om var mest min egen brist på kompetens . . . Men här var inte tid att ångra
sig, det hela såg ut att bli svårare och svårare.

Nervositet inför flanellberget.

Förläggningen såg verkligen lovande ut på eftermiddagen. Det var två splitternya kaserner,
avsedda för Uppsala Flygflottilj, snygga och trevliga, nästan som sporthotell. Sovrummen var
rymliga och med åtta bäddar, bäddade med filt och lakan över pappersmadrass för 14 finska
barn, de minsta skulle ligga skavfötters. Hinkar och pottor stod överallt, flanellberg av
nattdräkter fanns där de skulle vara, och alla hade sina noggranna instruktioner. Sjukstugan,
med bara trebäddsrum, hade fått sina sista muggar. De unga kandidaterna från Akademiska
stod redo med barnläkarprofessorn Gyllenswärd i spetsen, tolkarna gick av och an i
korridorerna, smått nervösa studentskor i logementen försökte minnas sina yngsta dagar
och den tidens behov, våningscheferna gav sina sista order, och så väntade man på barnen!

 

Innan natten bröt in skulle 600 friska och sjuka barn, som inte på tre dygn varit ur sina kläder,
ha registrerats, ordentligt läkarundersökts, sorterats, fått sina kläder sända till desinfektion,
tvättats, utspisats och kojats! Och nu var klockan halv sju på kvällen!

 

Men så kom de äntligen! En busslast små bleka barn tömdes framför förstutrappan och
traskade tyst och resignerat in i hallen, utan att orka skänka de vänliga lottorna och tolkarna
varken ett ord eller ett leende. Tala tjänade ju ingenting till, ingen begrep ju! Le hade man
sannerligen ingen lust med efter allt man varit med om. Bussen försvann genast tillbaka till
tåget för att hämta de trötta väntande.

Hur känna igen ett naket barn?

Nu delades barnen ut ett efter ett till den ivriga horden av vårdarinnor. På varje vårdarinnas
lott kom bara ett barn, en utomordentligt förnuftig åtgärd, när det gällde lotsningen genom
alla svårigheter.

 

Så ställde vi upp i led av trötta små och rätt nervösa stora
framför en sluten dörr, som då och då öppnades för ett dussin.
”Min” lille Antero från Kotka var blek och tyst, höll tacksamt i
min hand och såg rätt ängslig ut under den gula luggen trots
att storebror Esko stod näst intill. Jag och Eskos vårdarinna
svor en helig ed att hålla tätt ihop och få barnen igenom tätt
efter varandra.

 

En väntan, som Suomis söner bar betydligt tåligare än
vårdarinnorna, kom vi så in i avklädningsrummet, där
situationen ögonblickligen blev ängslig. Där trängdes nu ett
30-tal pojkar och flickor, i alla stadier av nakenhet och alla
ivriga att bli än naknare. Förklaringen till denna iver var inte
svår att finna. För att barnen på grund av begränsningen av
bagage skulle få med sig så mycket som möjligt hade halva garderoben ofta packats direkt på kroppen.

 

Ungarna var som kinesiska dockor: efter rock följde jacka,
efter jacka kavaj, efter kavaj tröja,
tröja och tröja in till skjortan (eller skjortorna) och nästa sorts tröjor. Det hade varit varmt på
tåget och det var varmt i kasern, så varje litet plagg man lyfte av eller fick fånga där det slängts,
var allt fuktigare och hetare och bar flera spår av att ha suttit på kroppen i tre dygn utan
avbrott . . Under tiden skulle varje barns kläder läggas i en bunt, förses med adresslapp med
barnets finska nummer och knytas ihop för vidare befordran till desinfektion.

 

Men kläderna gör inte bara mannen, de gör även barnet, och trettio nakna barn, alla tunna
(dock endast i undantagsfall påtagligt undernärda), och alla med vissa undantag, icke-svenska
särdrag ser kusligt lika ut för ett otränat öga. Så det gällde att hålla kontakten fast även om
det stundtals måste förmedlas genom skärpändan på min vita rock. De hemska nödropen från läkarundersökningen i  rummet näst intill, där svalg- och nässlemprov togs, hjälpte också till
att hålla Antero och Esko samman.

Finska änglabarn

Så småningom passerade vi, Antero och jag, igenom fyra läkares och en registreringspersons
skärseld. Det lystes efter skabb och löss (sällan med resultat), det tittades på hals och
slemhinnor och smordes tuberkulinprov på bröstet. Antero var hela tiden lika karsk som Esko.
Vi erövrade en lagom pyjamas från flanellberget, och prydligt kostymerad och med lila bomull
sband (våningsfärg) och sängnummer om halsen kunde Antero bäras upp till sängen som han
till stor förtjusning fick dela med Esko. Men först gjorde vi en liten sväng till flyglarnas eleganta
tvättrum, och till ett annat ställe.

 

Antero sa ́ på hela tiden inte ett ord, men var ändå ytterst belevad och snäll, glad att få tvätta
sig (!) och på alla sätt förtjusande. Så det där folk säger om besvärliga finska ungar, det gäller
inte Antero, inte! När han nu väl var kojad, hade fått gröt och mjölk och fyra smörgåsar och
broderns sällskap visat alla upplevelser dock inte gjort honom stum, så bar det iväg ner efter
nästa barn, som nu kommit med nästa buss.

 

Det var Liisa, och hon var också en ängel, och sen blev det Väinö och sen . . . Min inkompetens
botades alltmer för varje barn som kom, min intuition beträffande naturbehov o.d. blev
säkrare och jag hade turen att bara få friska barn. Sjukligheten var heller inte stor: några scharlakansfeberfall for till epidemin och en del katarrer fördes till sjukstugan. Så småningom
fylldes logementen. I varje rum fanns alltid någon av de fjorton som kunde svenska och kunde
tolka frågor om smörgås, mjölk och annan livets nödtorft, innan man lade sig till ro.

 

På mindre än 4 timmar hade de sexhundra finska barn installerats av hundratjugo svenska
vuxna. Tåget var tömt och sängarna var fyllda av undersökta, någorlunda rena, mätta och
snälla barn. En organisation hade hållit. ■

 

Sign.: Ior

 

​