I januari 1942 bildades i Sandviken en kommitté benämnd Sandvikens Internatkommitté i
syfte att bereda finska barn vistelse i Sverige. Det bestämdes att två internathem skulle
upprättas och skötseln av dessa anförtroddes Sandvikens Lottakår och Sandvikenkretsen av
Röda Korset. Lottorna fick internatet i Hjortnäs folkskola norr om Leksand i sin vård. På grund
av barnens klenhet visade det sig att ännu ett internat måste inrättas och Sandvikens Lottakår
fick då ansvaret även för det tredje hemmet, Carlstensgården i Häradsbygden, där de senaste
minderåriga finska barnen placerades. Driftkostnader för internaten har till hälften betalats av
Sandvikens industrier, medan andra hälften gäldats genom på privat väg insamlade medel.

 

Innan barnen anlände bildades inom Sandvikens Lottakår en kommitté på fem lottor, som
med ordföranden, fru Solveig Göransson, i spetsen övertog ledningen för hemmens skötsel
och barnens vård. Därefter sattes alla våra lottor i arbete för att sy den enorma utstyrsel som
fordrades. Bl.a. förfärdigades nattskjortor, klänningar, pojkbyxor och pojkskjortor, förkläden,
skidoveralls med luvor till 40-talet barn, allt som allt 430 plagg, och lottorna arbetade villigt
och glatt för att få allt i ordning.

 

En stor del av barnen voro vid ankomsten klena, sjuka eller hade nyss genomgått sjukdomar.
Första delen av vårdtiden var därför synnerligen krävande. Utbredda förkylningsinfektioner
grasserade med stor häftighet. Många av vårdpersonalen fingo känna på ”finnbacillerna”.
Dessutom voro barnen behäftade med en elakartad varinfektion i huden med djupa svårläkta
sår.

 

Undan för undan förbättrades dock hälsotillståndet. Aptiten vad det aldrig något fel på, ej
heller på barnens livaktighet. Den tog sig emellanåt mycket påtagliga uttryck.
Barnens tillfrisknande gladde vårdarinnorna, som tydligt kunde följa förbättringen i
viktkurvorna. De allra flesta barnen ha under vårdtiden ökat 2-4 kg i vikt. Ett 15-tal ha t.o.m.
förmått lägga ända upp till 7 kilo på hullet. I beaktande av att de flesta barnen voro små och
under skolåldern, kan viktökningen anses synnerligen tillfredsställande.

 

Redan vid ankomsten måste så gott som samtliga barn utrustas med kläder och skodon.
Vid sin avresa erhöllo sedermera alla barnen dessutom god och fullständig vinterutrustning.
I all synnerhet förseddes de barn som återvände till Finland, med varma präktiga kläder och

skor etc. Dessutom fick vart och ett av dessa barn med sig hem de matvaror, frukt och
karameller, som var tillåtet att föra ut ur landet.

 

Vid pingsttiden företog några lottor ur Sandvikens Lottakår en inspektionsresa till
Dalainternaten och här följer en liten skildring därifrån.

 

"Det är pingstdagsmorgon! Solen strålar från molnfri himmel och Sandvikens gator äro
folktomma. Bilen som skall föra oss lottor till Dalainternaten skjuter raskt fart, och vi rullar
snart genom Dalarnas vackra nejder, där naturen klätt sig i fagraste pingstskrud. Vid Tällberg
utbreder sig ett storståtligt panorama för våra blickar. Siljan lyser knallblå vid horisonten, de
nyplöjda tegarna skifta i mörkaste brunt, i björkhagarna beta kor, och vitsipporna breda ut
sin matta mellan björkarnas vita stammar. I dikesrenen sticker årets första kabbeleka upp sitt
smörgula huvud och björkarnas skira ljusgröna hängen vaja sakta för den milda lekfulla
vårbrisen.

 

På slingrande vägar nalkas vi vårt första mål, internatet i Hjortnäs skola, uppsatt och driven
av Sandvikens lottakår. Gården ligger vid gästernas ankomst tyst och öde i middagssolen,
men plötsligt blir det liv. Ett 20-tal stojande ungar strömma ut i det fria och kasta sig i fru
Göranssons armar. ”Tanti” är mycket populär bland barnen – de följa henne var hon går och
står – och det dröjer en stund innan den lilla käcka finskan ordnat sina skyddslingar i en rad.
Och så tonar klart och ljudligt Sillanpäämarschen och några finska nationalsånger de förtjusta
gästerna till mötes.

 

Under fru Göranssons ciceronskap göra vi alla en rundtur genom Hjortnäs folkskola, där
blommiga gardiner och prunkande pelargonior i fönstren skapar en atmosfär av hemtrevnad.
I sovsalen stå säng vid säng med små tofflor prydligt uppradade därunder, och i korridoren
trängas handfaten i långa rader.

 

Sköterskorna äro typiska representanter för finsk ungdom av idag. De trivas gott med barnen
och ha pli på dem. Finnbarnen på Hjortnäs ha nu vuxit in i miljön och trivas storartat. Vilda tjut
och språngmarsch till grinden är avskedshälsningen till deras Sandvikengäster. Små ivriga
finska barnanävar, som glatt vifta farväl är det sista vi se, när färden går vidare."

Carlstensgården

"Mitt inne i Häradsbygden ligger Carlstenska gården, Sandvikenlottornas andra internathem,
där de minsta finnbarnen huserar under syster Karins ömma vård. Då bilen stannar blir det liv
och rörelse på den rymliga verandan och småttingarna sträcka sin händer till ett välkommen.
Ve den, som glömmer någon liten näve! Lill-Pekka, 1 år och 10 mån., den yngste kelgrisen i
församlingen trivs bäst på den finska sköterskans arm och visar först en onådig uppsyn mot
de intresserade Sandvikengästerna. Leende småttingar, en del med nyss läkta ärr efter
vattkoppor och andra sår, en del på vingliga svaga ben, men dock bättre än vid ankomsten
till internatet, springa omkring i den varma vårsolen på verandan. Men plötsligt få de glada
gästerna en klump i halsen och ögonen blir fuktiga. En liten allvarlig finsk flicka – anländ på
pingstaftonen – med all livets lidande i sina mörka ögon tittar fram från sin undanskymda plats
bakom syster. Det är en märkbar skillnad på henne och de andra barnen, som vistats på
internatet ett par månader.

 

Syster Karin misströstar dock inte. Flickan skall snart bli glad igen när hon bara fått äta upp sig
och blivit bekant med kamraterna. Att äta potatis tre gånger om dagen som den lilla sjuåringen
– hon såg ut som 5 år – gjort en längre tid, en del ha ej heller potatis, kan nog bryta ner de flesta.

 

Carlstensgården, stor, rymlig och luftig, är tydligen idealisk för småbarnen. Där finnes även
badrum och personalen förutom syster Karin och finskan består av två nyutexaminerade elever
från Västerbergs folkhögskola samt dalkulla i köket, ha stora härliga rum. Man kan tycka att Sandvikeninternaten placerats för långt från Sandviken, men då det visade sig omöjligt att
finna lämpliga platser i närheten av staden, får man vara tacksam för att internaten placerats
i den hälsosamma Dalabygden. Barnen som anlände den 19 mars beräknas stanna till 1
oktober och de insamlade medlen täcka väl kostnaderna för denna vistelse."

 

"Då hemmen på hösten upplöstes återvände de skolpliktiga barnen till Finland, 33 barn ha
placerats i enskilda hem, av dessa har 15 fått fosterhem i Sandviken och trakten däromkring,
4 barn har övertagits av andra internathem. Vårddagarna på Hjortnäs ha uppgått till 5167
dagar och på Carlstensgården till 2750. Enbart lottorna arbetade 4700 timmar på hemmen.
Trots att skötseln av barnen i många fall kunnat ge besvärliga komplikationer är det en glädje
att konstatera att samtliga finska barn som omhändertagits, också kunnat avlämnas utan att
något dödsfall eller svårare sjukdomsfall drabbat någon av skyddslingarna. Utom alla lottor
som deltagit i arbetet på hemmen tjänstgjorde därstädes finska vårdarinnor, vilket var
förmånligt, då barnen därigenom behöll sitt språk och sin finska karaktär.

 

Med de finska hemmen underhölls en livlig korrespondens. I breven uttalades den tacksamhet
man känner från andra sidan Bottenhavet för den omvårdnad, som ägnades deras barn.
Ett utdrag ur ett brev må vara nog: ”Vi kunna ej med ord beskriva med vilken tacksamhet vi
tänka på Eder och på hela Sveriges folk, då våra barn givas så god vård och omslutes av så
mycken kärlek i denna för Finland så svåra tid."  ■

 

G