​

Det kvittrar och surrar ur vartenda rum i hela det stora huset, lottor i vita förkläden över
den grå dräkten skynda till sina pass och matsalen på nedre botten har väl aldrig sett en så
andäktig publik vid borden.

 

Ni har gissat rätt! Vi befinna oss på Anglais, en av huvudstadens s.k. guldkrogar, som avancerat
till att bli s.k. övergångshem för de finska barnen, innan dessa sändas vidare till sina
bestämmelseorter. Utanför glasdörrarna stå ett par stockholmsdamer, som lämnat gåvopaket,
och titta in på raderna av linhåriga och mörka huvuden kring borden.

 

- Tänk, säger den ena, på alla dessa mammor, som lämnat ifrån sig sina … Det stockar sig i
halsen och kommer ingen fortsättning på meningen.

 

Kontrollen är mycket sträng och ingen kommer in utan passersedel eller särskilt tillstånd,
men eftersom vi ha det senare kunna vi fortsätta med vår färgkamera och hamna omsider i
ett av de mindre rummen. En mycket anspråkslös och tjänstvillig lotta har varit vår ciceron, det är
grevinnan Maria Bernadotte, som nu tar upp en ensam liten unge i knät och får honom att
totalt glömma att han sitter hos en främmande tant. Det är andra dagen av vistelsen och
tungorna börjar lossna, man bekantar sig med varandra och försöker leka smått, fast
utrymmet inte tillåter någon vidare frihet.

 

I går var det tyst, underligt tyst för att vara en skara småttingar, säger lottorna som ha hand
om gruppen. Resan och alla nya intryck hade skärpt allvaret och vaksamheten hos dessa
brådmogna småttingar. Lille Simo, som igår grät så bittert av trötthet, sitter idag trygg men
moltyst i knät på sin älsklingslotta, som han inte vill lämna ett ögonblick. Han är nog
kavallerist! Säger den unga söta lottan och visar stolt på Simos höga skinnstövlar. Simo,
som ni f.ö. ser på omslaget av detta nummer, tiger och vänder betänksamt en liten ny leksak
i handen.

 

Anja är äldst i skaran. Hon är lillgammal och klipsk och till god hjälp som tolk. Hon förstår
intuitivt, vad lottorna vilja ha sagt, och översätter för kamraterna. Men hon vägrar envist att
kalla lottorna något annat än: Lotta Svärd! Kan du inte säga Lotta? frågar en av dem. Det
spelar i Anjas pigga runda ögon, när hon rappt svarar med sitt sjungande tonfall: Lotta Svärd!

 

Det är ett stort ansvar som kommittén för Finlands barn påtagit sig, men organisationen är
genomförd i minsta detalj och hittills har ingenting klickat utom det, att kung Bore behagade
ordna med ishinder ett par transporter, så att resan från Åbo kom att ta lika lång tid som en
Amerikaresa. Det gick emellertid lyckligt och barnen klarade sig fint. Men ledarna voro säkert
glada, när de äntligen kunde få hjälp av sina svenska kollegor. Utrymmet ombord måste
nämligen utnyttjas till det yttersta.

 

Hur alla dessa tusentals småttingar tas emot berättar chefsläkaren, dr Sterner, välkänd och
avhållen av alla på Barnens Ö. Genast vid ankomsten möta de svenska tranportlottorna, som
 avlösa sina finska kollegor. Så många barn, som få plats på Anglais föras dit och resten tas
emot i övergångshemmet i Stureby.

 

Varje barn registreras, får sin sängplats och sitt första mål mat på svensk mark. Så gör man
en hastig gallring och avskiljer alla barn med utslag, feber o.d. från de fullt friska. Därefter följer
en ingående läkarundersökning med vägning, mätning, tuberkulinprov och alla andra
upptänkliga prov. På så sätt kan man placera varje barn där det är lämpligast för erhållande
av vård. Klena barn, som inte äro sjuka men lite nere efter resan får stanna någon tid på
konvalescenthem, innan de placeras ut.

 

- Vi äro mycket glada, att vi kunnat få över dessa barn nu, säger dr Sterner, innan de hunnit
bli mer undernärda. I regel äro de vid ganska gott hull, lite bleka men inte av blodbrist utan
snarare av trötthet efter resan och för mycket innesittande. I stora familjer är ju klädproblemet
ofta nästan omöjligt att lösa när kylan sätter till. Men de hämta sig i regel mycket fort och det
är märkvärdigt hur litet spår man ser av psykiska chocker. Det är gott virke, det finska!
De ha gått i en hård skola, dess barn, tillägger dr Sterner.

 

Man ser genast att det här är inte våra svenska ungar. De ha inte våra barns livlighet och
sorglöshet, de äro allvarliga, påfallande tysta till en början, vaksamma. Ett genomgående
drag är de äldre syskonens omtanke om de mindre. Det är faktiskt omöjligt att skilja syskonen
åt, och de placeras också alltid i samma hem. Om möjligt placeras även barn från samma
trakt i Finland i samma trakt i Sverige, så att skola kunna hålla kontakten med varann.
Dessa barn äro dels från familjer, där en eller båda föräldrarna äro döda, där fadern är invalid
eller barnaskaran så stor, att nöden inte kan hållas från dörren. Dels också från speciellt
sådana familjer, som nu återvänt till Karelen för återuppbyggnad och därför knappast kunna
ha småbarn med.

 

Men tiotusentals finska barn vänta på möjlighet att få komma över, få huld och skydd, undan
nöden, kylan och svälten. Längre fram kommer man att behöva flera svenska familjer för
placering av barn, så den som vill kan anmäla sig redan nu. Men det dröjer ett par månader
innan man kan få ett finskt barn.

 

Vad som behövs nu är pengar och åter pengar! För 100 kronor får ett finskt barn resa,
läkarvård etc. inklusive hemresa. Viceföräldrarna måste dock från första början veta, att de
inte kunna få adoptera sina finska skyddslingar. Finska staten kommer under inga förhållanden
att lämna tillstånd härtill. Landet behöver sin uppväxande ungdom, när freden kommer, och
vår uppgift är att hjälpa dem över den svåraste tiden.

 

Skriv också till barnens föräldrar det första ni gör! Ni förstå, att mammorna följa sina små
med ängslan och oro, och hur oändligt lugnande är det inte att få veta, att barnen kommit i
goda och kärleksfulla händer. Sänd alltså Ert bidrag till: Hjälpkommittén för Finlands barn,
Herkulesgatan 26. Postgirokonto: 190303. ■

 

A.K.