"Man måste själv vara med på en resa över Bottniska viken för att förstå vilka skyhöga
svårigheter, som måste övervinnas för att de finska barntransporterna ska gå i lås.
Och ända är själva båtfärden endast ett led i de strapatser, som barn och ledarinnor
har att utstå."

 

Det är en känd finsk journalist, fröken Irma Andersin, som gör detta uttalande. Hon kom hit
till Sverige med den sista stora barntransporten för att skriva en serie artiklar om den svenska hjälpverksamheten för en rad stora tidskrifter tillhörande förlaget Yhtyneet Kuvalehdet, som
bl. a. ger ut den finska motsvarigheten till Veckojournalen och Husmodern.

 

"I nära tre dygn brottades vår konvoj med isen, fortsätter fröken Andersin. Isen var så svår, att
”Arcturus” till sist måste länkas fast vid isbrytaren med en wire för att inte köra fast. Det är givet
att en sådan resa inte kan bli någon nöjestripp varken för barn eller personal. Det var trångt om
utrymmet i lastrummen, där småttingarna låg uppradade på sina prydliga bäddar. Det var inte
möjligt att lufta barnen på däck mer än alldeles nödvändigt, varför de nog blev lite bleka om
nosen. Att kånka upp småttingarna för de branta stegarna var ett helt företag. Av de 64
gruppledarinnorna, som hade tio barn var på sin lott, hade faktiskt arbete dygnet runt och
båtens besättning var verkligen makalös i sin omtanke om småttingarna. Jag såg en gammal
sjöbjörn agera barnjungfru. Ömt och försiktigt tog han i de små med sina väldiga, valkiga
händer. Det var en rörande syn att se honom bära den ena ungen efter den andra uppför
den branta stegen. Han myste och småpratade med sina skyddslingar och tycktes vara
riktigt i sitt esse.

 

Det var, som sagt, i trångaste laget
i lastrummen, där vårdarinnorna
ibland måste krypa för att nå till
sina skyddslingar, men båtlägen-

heterna måste utnyttjas till den
yttersta med tanke på de oerhörda transportkostnaderna. Det säger
en del att enbart isbrytaren kostar
10.000 finnmark i timmen.

 

Det kan förstås inte hjälpas, att överflyttningen medför många små personliga tragedier. Att skiljas från föräldrarna och kanske ge sig ut på
en 20-milafärd i pulka i rykande snöstorm för att vid framkomsten
till järnvägsstationen få vänta på tåget i timmar innebär ett omskakande äventyr för en liten unge. Men det är märkligt så lätt barnen anpassar sig och hur de blomstrar upp, när de väl installerats i Sverige och blivit varma i kläderna samt mätta.
Jag mötte i går några småttingar som jag kände från båten. De var på väg till Humlegården med sina kälkar och hade inte tid att ägna ett ögonblick åt mig. Det var en sann fröjd att se deras rödblommiga kinder och strålande ögon.

 

De finska mödrarna är självfallet ofantligt tacksamma för den möjlighet, som beretts dem att
sända barnen till Sverige, betonar fröken Andersin. Därmed har ett ofantligt svårt problem
lösts för ett stort antal familjer. Det råder stor vitaminbrist bland de finska barnen. Det torde
inte vara möjligt att finna någon effektivare lösning än att sända över de mest behövande
barnen till Sverige. Att ordna utspisning i Finland är nog också bra, men det kan bara bli ett
komplement, ty på detta sätt kan inte de mest behövande nås. Jag tänker på de barnrika
familjer, som äro bosatta i avlägsna landsändar. Att ordna regelbunden utspisning för dem
låter sig tyvärr inte göra."

 

Fröken Andersin skall nu resa runt i Sverige för att nå kontakt med finska barn i olika miljöer.
Även invalidfrågan kommer att bli föremål för hennes studier. Men hon hoppas också bli i
tillfälle att intervjua statsminister Hansson och Alice Babs Nilsson, ty fröken Andersin är en
journalist med många strängar på sin lyra. ■