Tysta och trötta, somnade genast

 

Det var sängdagsdags för småttingarna när ”Heimdall” och ”Arcturus” äntligen kommo
på lördagskvällen. Det var väl därför som man inte hörde ett knäpp när de över 600 små
gästerna stego iland. Eljest tycktes den oerhört långa förseningen genom ishinder inte ha
inverkat nämnvärt på konditionen, inte ens på ”Heimdall”, som med sina barn fick ligga en
vecka i isen.

 

”Int har det varit några upplevelser, int. Barna har varit snälla och ibland har di skrikit och
ibland har di inte skrikit.” Det är allt en av de unga finska lottorna har att säga om resans
strapatser när Dagens Nyheter tittar ner på Skeppsbron för att se efter om man redan nu
kan välja ut några av de 24 barn som tidningens personal har åtagit sig att ta vård om.
Nå, det går naturligtvis inte. Dels se alla ungarna lika trevliga ut, dels bindas de så fort de
kommit nedför landgången ihop i buntar på åtta eller tio och placeras av en svensk lotta
i en av de fyra väntande bussarna.

 

Kotiljongsystemet har här fått en förnuftig tillämpning. Varje finsk färdledarinna har ett
nummer som motsvaras av numret på den svenska lotta som övertar barnens vård.
Allting går oljat och fint, och det dröjer inte lång stund förrän alla barnen ha stuvats in
för vidare befordran till genomgångshemmen i Anglais och Stureby.

Ritlekar mitt i isen

”Nej, de här barnen ska jag be att få behålla”, sade en ungdomlig dam som tillsammans
med fem småttingar lämnade ”Heimdall”. ”De äro alldeles privata”, tillade hon då tjänstvilliga
skyndade fram för att ta hand om dem. Men snart fingo lottorna sitt lystmäte på finnar.
Den ena finska lottan efter den andra överlämnade en liten grupp.

 

Ledarinnan ombord på ”Heimdall”, fru Gertrud Hall, har farit många gånger fram och åter
med olika lägenheter mellan Finland och Sverige under hela kriget att några dagars
infrysning inte gjort minsta intryck på henne.

 

”Resan har gått bra”, sa hon på sitt trygga sätt. ”Vi lämnade Åbo för en vecka sedan. Vi fingo
ju ont om vatten ett slag, med det ordnades snart. För ett par dagar sedan voro barnen lite
kinkiga, men hur det var så vande de sig vid att vara ombord, trots att utrymmena inte räcka
till för några vildare lekar. Men fyra skolade lekledare ritade med dem, och för resten har
man ju alltid måltiderna att förströ sig med.” Själv skall fru Hall ta första lägenhet tillbaka
till Finland och hämta fler barn.

Ombord på ”Arcturus” var stämningen enbart god

”Oss har det inte gått någon nöd på”, sade den unga lottan Aino Welroos, som stod på däck
med den 9 månader gamla, otroligt näpna Seija Kähärä från Tavastehus på armen. Seija var
båtens allra yngsta passagerare, men där funnos även flera tvååringar.

 

Mottagningsapparaten för de finska barnen fungerade med utomordentlig precision.
Barnens väg från båtarna till den sköna sängen på Anglais tar inte mer än någon halvtimme,
och då ha de ändå hunnit äta lite välling, registreras av energiska registratorer, tröstas på
sitt hemlands tungomål av en liten kvinnlig tolk, i den mån det nu var av nöden, samt hjälpas
av med kläderna. Och sedan de väl kommit i sängarna somnade de genast.,

 

”Att de äro trötta är ingenting att undra på”, säger hemmets läkare, d:r Sterner.
”Nästan mera underligt är det att bara en mycket liten procent har angripits av lindriga förkylningssjukdomar, svalgkatarrer, snuva o.s.v. Såvitt jag hittills kunnat se har ingen tagit
allvarlig skada av den besvärliga resan. Och de flesta må utmärkt bra.”

 

Omkring 400 barn bo på Anglais och resten i hemmet på Stureby. 75 armé- och marinlottor
avlöste de finska lottorna, 63 på på ”Arcturus” med fru Elsa Pipping som chef och 18
på ”Heimdall”. ■