​

Igår middag anlände hit från Stockholm en kontingent finska barn, noga räknat 48 stycken.
Att de voro väntade märkte man så snart de kom in i stationshallen. Denna var till trängsel
fylld av blivande fosterföräldrar, förväntansfulla och intresserade barn i alla åldrar, som
undrade hur de finska barnen månde se ut. Var de mycket små? Hur var de klädda?
Såg de friska ut? Undran var stor. Nåväl, snart skulle deras nyfikenhet stillas.

 

Efter omkring en halvtimmes försening rullade tåget in på perrongen. Här väntade bl. a.
friherrinnan Elsie Mannerheim från Hälsingborg och konsulinnan Könsberg från Malmö.
Och naturligtvis fler representanter för Kvinnoföreningarnas Beredskapskommitté i Eslöv
hade mött upp för att ta emot de små. Barnen voro åtföljda på resan ned av fru Inna
Egnertz och fem finska lottor. Vi frågade fru Egnertz hur resan hade gått med så många
barn, av vilka kanske en eller högst två talade svenska.

 

- Tvärtom, säger fru Egnertz, det har varit enbart roligt att ta hand om dessa små. De har
varit så snälla under hela den långa resan, ingen förtret hade de ställt till med. Och vad
språket beträffar, har jag ju haft de duktiga finska lottorna, som samtliga voro svensktalande,
till hjälp.Efter en båtresa från Finland på ett dygn anlände barnen på onsdagsförmiddagen till
Stockholm, berättar fru Egnertz vidare. Sedan tog det ungefär 2 och en halv timme innan
Eslövs-kontingenten “sorterats” ut och kunde tas om hand. Inte mindre än 250 barn medföljde
båten från Finland. Några av dem hade redan förut varit i Sverige under vinterkriget, så de
visste vad det vill säga att resa så lång väg.

 

De finska lottorna hade varit till ovärderlig hjälp och vi frågade en av dem om de förut
medföljt olika kontingenter till deras bestämmelseorter här i Sverige. Jodå, flera gånger ha
de rest fram och tillbaka med många, många barn, och varit ända uppe i Haparanda med
några. Så långt söderut som till Skåne hade de inte varit förut. Tyvärr, menade lottan, hinna
de inte se något av landet Gosen, ty redan på kvällen återvända de till Stockholm för att fara
vidare till Finland med båt om lördag. Med van hand togo de sig an barnen och proppade i
dem flera smörgåsar med mycket smör på och dessutom fingo de middag.

 

Maten hade strykande åtgång och de flesta åt med verkligt god aptit. Några voro lite blyga

och ville absolut ingenting ha. De voro dock alla förvånansvärt pigga och vakna och sågo ut
som om de ätit tämligen gott i sitt gamla Finland. Ingen av dem syntes undernärd.
En och annan slocknade förstås efter maten och såg mycket sömniga ut. En flicka hade
man t.o.m. lagt över ett par stolar och hon sov som en stock. Så småningom anlände så
de svenska värdarna och sökte reda på sina skyddslingar. Det var naturligtvis lite besvärligt
innan alla pass och papper klarats av. Men det gick. Och i skrivande stund ha redan några
installerats i sina nya hem och resten är på väg mot nya äventyr och nya kamrater.

 

Apropos maten, så underströk friherrinnan Mannerheim, att barnen, som nästan alla utgöras
av små karelare, äro mest vana vid grovt bröd och tycka om det och likaså gröt och välling.
Värdarna torde lägga på minnet att vara försiktiga med köttdieten, åtminstone i början, och
så sist men inte minst spara på sötsakerna. Av detta senare böra barnen på inga villkor få för
mycket av. Deras magar tål det inte. Men frukt och grönsaker i massor. Det är bara bra och
nyttigt för dem. De har ju kommit hit för att få god och närande mat.Och så önskar vi till sist
våra små finska gäster ett "Lycka till" i Skåne. ■