På onsdagseftermiddagen kommo 125 finska barn till Stockholm med ”Arcturus”.
Så snart middagen avätits gick färden visare för en del, medan andra fingo stanna över natten.

Överresan blev lugn efter flyglarm i Åbo.

 

Den första onsdagssändningen av finska barn har nu lyckligen anlänt till Stockholm.
Resenärerna, som alla äro i åldern 2 till 6 år, voro kanske lite bleka efter resan, men tycktes
på det hela taget må bra. Enda intermezzot hade för övrig varit två flyglarm i Åbo.

 

På stadsmissionen sutto 15 av ”Arcturus” unga passagerare och åto middag när medarbetaren
tittade dit. Ingen förstod ett ord svenska, men eftersom de fått sig tilldelat nästan en hel lotta
per man, voro de i alla fall fullt belåtna med mottagandet.

 

Vi hade en smula otur på hitresan, berättar en finsk barnträdgårdslärarinna, vars armbindel
på två språk omtalade att hon var färdledarinna. Knappt hade vi satt oss till bords i Åbo förrän
det blev flyglarm, vilket inte förekommit på tre veckor, och när vi efter en stunds vistelse i skyddsrummet vågade oss upp och på nytt skulle ta itu med måltiden blev det samma
historia igen.

 

Huvudsaken är dock att resan gick bra, och det gjorden den. Barnen trivdes utmärkt på
”Arcturus”, i synnerhet när de blev bjudna på smörgåsar!

 

Middagen tycktes smaka bra, allra mest populär blev fruktsoppan, för den var så söt och god.
Sedan var det tid att samla ihop småttingarna, ty strax före klockan 19 avgick ett tåg till
Uppsala. Det var för övrigt inte så lätt gjort, eftersom nummer 489 envist höll sig undan
med adresslapp och allt, just när det blev bråttom.

 

På Asylen Östgötagatan 61-63 blir det ingen resbrådska förrän på torsdagsmorgonen, ty där övernattade 60 små gäster. När fotografen och medarbetaren kommo dit höll man redan på
att gå i säng, och det var nog klokast, ty klockan 5 börjar uppstigningen. Skånetåget går tidigt,
och det tar ett par timmar att få 60 sömniga barn klädda och mätta.

 

Två näpna tvillingflickor i likadana blommiga klänningar voro oskiljaktiga och började gråta
så fort den ena avlägsnade sig en halv meter från den andra, varför deras kloka lotta föreslog
att de skulle läggas i samma säng. Här och var märkte man nog en släng av hemlängtan,
men på det hela taget tyckte barnen det var väldigt skojigt att bli hjälpta i säng av snälla
människor som talade ett obegripligt språk.

 

Hemmet bombat

Vi ha fått inblick i många sorgliga öden, berättar en finsk ledarinna. Det är framför allt barn
som mist sina fäder eller sina hem som få fara till Sverige. En mamma berättade då hon
lämnade sina barn, att deras hem förstördes i början av kriget och att hon sedan grubblat
dag och natt hur hon skulle ordna för sina småttingar. Över sommaren fick hon emellertid
ha dem på en finsk koloni, och sedan löstes problemet då fadern, som ligger vid fronten,
ivrigt uppmanade henne att försöka få sina barn till Sverige. ”Jag känner mig mycket lugnare
om jag vet att de ha det bra”, skrev han, ”och för resten vet man ju aldrig om jag kommer
hem igen, så du måste ägna alla dina krafter åt att ordna ett nytt hem åt er”. ■