​

Fru Dorrit Huss återvänder från Oslo med småttinglasten.

Norskfödda fru Karen Aubert-Sjöberg söker trösta en liten landsmaninna

 

Bland alla de transporter av flyktingar och utarmade, som gått genom Malmö detta år, var väl
den som anlände i går morse en av de mest rörande. Den bestod av två hundra små norska
barn i ålder mellan 3 och 6 år, som gjort den långa resan från far och mor för att i Skåne få
hämta krafter och den färg på kinderna, som i så hög grad saknades. Det syntes på kläderna,
att det är annat än bara mat, som fattades i de hem, som de nu lämnat för några månader,
som vi alla hoppas skola bli lyckliga och gagnade.

 

Fru Dorrit Huss, ordförande i Malmöavdelningen av Rädda Barnen, hade varit i Oslo för att
hämta den stora flocken små bytingar, och nio andra svenskar hade varit med. På den långa
nattresan ner, som på grund av tågförsening drog ut över 16 timmar, hade ett tiotal norska
vårdarinnor följt med. Allt hade gått lyckligt, och barnen hade sovit, så gott de kunnat i de
omöjligaste ställningar. I en rätt fantastisk karavan har det efter ankomsten av till IOGT:s
lokaler vid Stortorget, där det var ordnat med varm choklad och smörgåsar, vilket tydligen var
en så stor sensation, att den kunde för ett ögonblick jaga all trötthet på flykten. Efter hand
kommo så de snälla människor dit, som åtagit sig att bli barnens värdar, och vände åter hem
med ett litet barn och ett stort problem. För dem som skulle fara ut på landet blev det först
middag med köttfärs och plommonsoppa, innan resan fortsattes.

 

Det har varit oerhört intressant men också en tröttande resa, säger fru Huss, som inte slutit
ögonen på tre nätter. Det finns ingen här, som kan göra sig en föreställning om hur svårt det
man har det i Norge fortfarande. Det finns över huvud ingenting att köpa i affärerna, och kan
 man komma över något är det till fantastiska priser. Jag vill alldeles särskilt understryka för
alla människor, som har hjärta för dem som lida nöd, att bristen på underkläder och
babykläder är fullkomligt katastrofal i Norge. Det finns ingenting att sätta på de små barnen,
och i synnerhet är de totalt utan underkläder. Jag hoppas att malmöborna vilja komma ihåg
detta, då nu Landsinsamlingen manar till offervilja. På långt håll, då man går på gatan, ser det
ut som om folk hade någorlunda kläder på kroppen, men kommer man närmre, upptäcker
man att alla människor är klädda i trasor, visserligen i trasor, som med stor konstfärdighet
fogats samman, men dock intet annat än trasor. Det är för ynkligt. Men det var glädjande att
konstatera, forsätter fru Huss, att norrmännen nu allmänt kommit till insikt om att vi under
kriget handlat på det sätt, som varit lyckligast även för Norge. Man erkänner att man misstrott
oss, men att man nu ser klart och varmt uppskattar den svenska hjälpen i alla former.