​

" ... varför ? "

 

Barntransporter: vad det ordet rymmer av förtvivlan, ångest och hopp är nog omöjligt för
någon i vårt lyckliga, fredliga land att riktigt förstå. Vad är det vi får se? Några hundra barn
hopträngda i en rad järnvägskupéer. Där hoppar en 14-årig invalid omkring på ett ben, där
bär en 5-årig tös sin lillebror tryckt tätt intill sig. Där finner man livliga barn och fullkomligt
apatiska, bittert gråtande och glatt förväntansfulla, fullkomligt utmagrade och ganska
välfödda. Men ett ha de alla gemensamt: gammelmansblicken. Här finns inga ljusa,
förtroendefulla barnaögon – här tycker man sig på djupet läsa ett anklagande "varför".

 

​

"... bittert gråtande ..."

 

Skräcken bor också där inne. Detta är bombnätternas verk.  Bakom dessa barn stå tusende
och åter tusende av fäder och mödrar. Deras enda tanke har varit att rädda sina barn under bombraidernas outsägliga lidanden. De flesta av dem ha inga hem längre. Det finns barn,
som blivit ”utbombade” två gånger, andra som i sista ögonblicket grävts fram under ruiner.

 

Det är ofta en ensam mor som väntar på meddelande om att hennes barn är i trygghet.
I många fall är fadern vid fronten. Inte sällan saknad eller stupad. Det kommer korta telegram:
Var är Erkki, Marjetta, Tuula och allt vad de heter. Skriv, skriv, skriv. Oron hos fosterföräldrarna
är nästan lika stor, när ett väntat barn inte är med transporten. Det kan vara olika skäl, men i
allmänhet är barnet under behandling på något sjukhus. Glädjen är stor på alla håll, när barnet ”återfinnes”-

​

"... gammelmansblicken ..."

 

Det är en oerhörd skillnad på barn med bestämda adresser som återvända för andra eller tredje
gången eller nykomlingarna. De första ge ideligen uttryck åt längtan efter sin ”svenska mamma”
eller ”rara farbror”, som de hoppas snart skall hämta dem från den tråkiga karantänen. Många fosterföräldrar göra långa resor för att få sina skyddslingar ett par dagar tidigare. Man bara
önskar att den riktiga modern kunde få bevittna återseendets glädje. Man hör också ofta den
svenska mamman säga: ”Nu måste vi först av allt telegrafera till din mor där hemma.”

 

Säkerligen äro de barn som komma för första gången lika varmt välkomna i de svenska hem
som erbjudit sig att ta emot dem. Men för barnen själva är skillnaden stor.  Det är ofta
hjärtslitande gråt när dess barn i småtransporter skickas iväg mot nya öden. Syskon hålla ihop
på det mest rörande sätt – de våga inte tro på försäkringarna att ingen skiljer dem åt.
Små femåringar förvandlas till tigrinnor när de gäller att

 

”skydda” mindre syskon. De sparka, bita och klösa hänsynslöst,  de
tro att fara hotar så fort man på något sätt vill flytta dem. När man
får höra 4-5 åringar ropa: ”Ni skjuter oss väl inte, ni skjuter oss väl
inte?” undrar man vad som egentligen hänt med mänskligheten
under de senaste 5 åren. Varthän har vi kommit? Var verkligen vår
beprisade kultur endast en tunn fernissa?

 

Dessa barn representera den nya generationen, de skola vara med
om återuppbyggandet av det som förintats. Men vilken inställning
ha de väl? En liten käck 9-åring förklarade sitt hat som skrämde:
”När jag blir stor skall jag skjuta många många ryssar och sedan skal
l jag dö som far ...” ■

Ebba Bäckman

 

Rör inte min syster!