​

Påbyltade med det mesta och bästa mamma haft att sätta på dem, med en stor adresslapp
patetiskt dinglande kring halsen, en liten väska i handen och ett förvirrat och ängsligt eller
piggt nyfiket uttryck i sina stora barnaögon kommer de farande den långa tågvägen över
Haparanda eller med flyg till Bromma, de tusentals finska barnen, som åter anträtt färden till
Sverige, då bombardemangen av Helsingfors i mitten av februari gav startsignalen till de nya barntransporterna.

 

Dagen före Marie Bebådelsedag anlände det 10.000:de finska barnet, som var en liten karelare,
till Sveriges huvudstad med ett långt tåg från Haparanda, vilket varit på väg i 2½ dygn.
Och räknat med de barn som funnits här tidigare kom därmed sammanlagda antalet finska
barn i vårt land upp i 18.000. Alltjämt fortsätter barntågen att glida över gränsen med sina
dyrbara passagerare.

 

Utmed deras väg söderut i Sverige har de stora genomgångshemmen slagit upp sina portar.
Det finns, eller har funnits, sådan hem i Boden, Umeå, Sollefteå, Östersund, Gävle, Uppsala,
Stockholm, Strängnäs

och Norrköping. På alla dessa platser har
lottorna tagit itu med den krävande och
ansvarsfulla uppgiften att sköta de reströtta hemlängtande och i många fall sjuka finska
barnen under deras första 5-6 dygn i det
främmande landet, medan de genomgår läkarundersökning och andra procedurer,
som gör dem klara att skickas vidare till sina
fosterhem. Lottor tjänstgör också på trans-
porttågen från Haparanda, ett arbete, så
ansträngande att den som inte själv deltagit
i det, knappast kan göra sig en föreställning
därom.

 

Har man varit ner vid Stockholms central några gånger för att se på de anländande barntågen
får man en

​

glimt av de besvärligheter lottorna har att gå i land med. Det är gråtande ungar,
trötta ungar, ungar som har snuva och hosta, ungar som mår illa, och har ont i magen, ungar,
som bråkar och slåss. Där är, om det vill sig riktigt galet, någon som tappat bort sin adresslapp,
det viktigaste de har. Som packade sillar sitter de i sina kupéer, de skall ha mat, de skall
eskorteras på toaletten, de måste bäddas om för natten, eller för nätterna, ty tågen är på väg
i flera dygn. De måste tröstas, när de längtar efter mamma. Hurdan luften blir i ett sådant
barntåg, det kan ej beskrivas, det måste upplevas. Kommer man från friska luften in i ett
sådant tåg, ryggar man i förstone förskräckt tillbaka. Men det får inte lottorna göra, hur skulle
det gå med omvårdnaden om barnen?

 

Ja, tågresorna tar på krafterna och ändå säger de flesta lottor, som varit med om arbetet bland
de finska barnen, att det är mer mattsamt att tjänstgöra på genomgångshemmen. På tågen
håller sig ungarna relativt stilla, men på genomgångshemmen far de omkring som små
kvicksilverkulor och eftersom de hela tiden måste hålla sig inomhus, man har inte möjligheter
att bevaka dem, om de släpps ut att leka, blir det åtskilligt liv i korridorer och sovsalar i de
sjukhus och regementen, som ofta anlitats som genomgångshem.

​

 

I Stockholm finns tre förläggningar för finska barn, på Svea Livgarde med plats för 600, på
Maria sjukhus 550, och på K1 100. Jag har fått tillfälle att titta på de två förstnämnda och kom
till Svea Livgarde just när en ny sändning barn anlänt dit. De placerades ut på tre avdelningar,
som regementschefen upplåtit åt dem. De 70 lottorna, som följt med från Norrbotten och som
med bistånd av extra rekvirerade Stockholmslottor, skulle sköta förläggningen, tog så gott som
omedelbart itu med att skrubba av ungarna resdammet. Hala som ålar slank de spritt nakna och
av tvättningen betydligt upplivade småpojkarna och töserna ifrån baderskorna och det blev en
vild klappjakt i korridorerna innan, Väinö, Taisto, Ritva, Pirkko och deras kamrater infångats och
stoppats ner i sängarna, där de fick hålla till i väntan på läkarundersök, vaccinering, avskabbning
etc. Sängen är f.ö. en nödvändig uppehållsort, när kläderna är borta på desinficering.

 

Apropå denna procedur kan berättas en belysande episod från arbetet på genomgångshemmet.
Alla barnens hopbuntade kläder hade just kommit tillbaka från desinficeringen och låg i en stor
hög i ett rum, där en lotta var sysselsatt med sorteringsarbetet. Hon hade klarat av det mesta,
vilket inte var någon sinekur när det gäller plagg för 5-600 barn, då ett par lössläppta ungar
kommer farande som ett jehu medan hon vänder ryggen till och rumsterar om i de sorterade
plaggen. Varpå det var att börja från början igen.

 

På Maria Sjukhus förbereddes som bäst avresa för en mindre barnkontingent, när jag med transportlottachefen hos ”Finlands Barn”, fru Astrid Stefenson, som ciceron, besökte
förläggningen. ”Får jag resa i morgon”, frågade förhoppningsfullt en liten pojkvasker, som
stack ut näsan i dörröppningen till en sovsal, där tandborstning och tvättning för natten just
pågick. ”Låt se, vad du har för färg på bandet”, sade fru Stefenson. ”Jaså, gult, nej, då måste
du nog vänta ett tag. Det är de röda som reser imorgon.”

​

 

För att rationalisera arbetet med alla utgående transporter har man nämligen tillämpat
systemet att ”märka” barnen med olikfärgade band för de olika resegrupper de tillhör,
förklarade fru Stefenson. Man vet t.ex. att 40 ”blå barn” skall fara med ett tåg söderut vid
7-tiden på morgonen. Det är relativt lätt att gå från säng till säng och plocka ut dessa 40.
Sedan skall de allesammans prickas av på en lista, så att kontrollen blir effektiv. Ja, det hela
är en omfattande och tidsödande historia, vilken blivit betydligt mera komplicerad genom att
cirka 50 % av barnen varit i Sverige tidigare och skall skickas till sina gamla adresser. Man får
en hel massa småresor på det sättet.

 

När barnen reser från förläggningen hämtas de av länsombuden för ”Finlands Barn”, men
dessa länsombud har ofta alarmerat lottor från sin ort som hjälp.

​

 

På Maria Sjukhus finns det också en avdelning för de s.k. flygarbarnen, de yngsta som inte
tåla de långa tågresorna. De sköttes först av lottorna men när deras arbetsbörda ökade
alltmer, övertogs den av Röda Korset, vars samariter f.ö. samarbetar med lottorna i omsorgen
av de finska barnen. Även från andra hjälporganisationer får lottorna handtag, så har t.ex. Frälsningsarméns medlemmar ryckt in som nattvakter på Maria. Detta genomgångshem,
som även har en särskild sjukavdelning och två läkare, sköts av Stockholmslottorna och
förbundslottor från mellersta Sverige i bästa samförstånd. 30 sjukvårdslottor ingår i
personalen, de är välbehövliga.

 

Fru Stefenson, som delar arbetet som transportlottachef med fru Mary de Laval, och som själv
är outtröttligt i elden från arla till särla, har idel lovord om sina medhjälperskor. Lottorna ställer
sig glatt och villigt till förfogande, de betraktar arbetet som en beredskapsuppgift, som det är
en hederssak att föra lyckligt i land. De som är husmödrar lämna sina egna hem och de som
har yrkesarbete, tjänstgör på sin fritid. Jag kan nämna ett exempel, säger hon. För någon tid
sedan hände det att ett par lottor, som skulle rest upp till Haparanda för att hämta en
barnkontingent, blev sjuka och måste ge återbud i sista minuten. Genom rundringning fick jag
tag i några hemmafruar, som bara med 4-5 timmars varsel gjorde sig klara att resa hemifrån
och vara borta de 4 dygn, som en sådan resa kräver. Det är i den andan vi skall göra våra
insatser för att hjälpa den yngsta generationen i vårt östra broderland, de små krigsbarnen,
som måste lämna sina föräldrar för att i främmande miljö vänta på den dag, då deras eget
land åter blir en trygg hemvist för dem. ■

H. K-tz.