70 procent pojkar bland de 5.000, som väntas före juni.

Försvåra inte återkomsten med för mycket lyx!

Från Aftonbladets utsända Amé. VIBORG i veckan.

 

Hon bor i två rum en trappa upp i ett litet nybyggt trähus i östra delen av Viborg – med utsikt
över ruinhögar och svarta träd, och heter Leena Hyrkkö. Hon fyller snart tre år och skall idag
för första gången lämna sin mamma och lillasyster, som är fem månader. När Leena kommer
tillbaka vet ingen, men mamma tillåter sig inte att vara ledsen, hon har hört talas om så mycket
nu om de svenska familjernas vänlighet mot Finlands barn, att hon inte längre bävar för att
skicka dit Leena. Hade det varit under vinterkriget, hade det varit en annan sak: då sände
grannfruarna i väg sina små med hjärtat i halsgropen. Var skulle de hamna? Månne de fick det
bra? Nog för att det frestar på nu också för fru Hyrkkö ... det blir tjockt i halsen. Men eftersom
mannen nu tycker det var bäst att låta Leena resa så ... De hade resonerat om saken, när han
nyss var hemma från fronten.

 

Så bjöds då grannfrun på kaffe första maj, svagt surr utan socker och mjölk,  och både rågkakor
och köpta ”tårtbitar” dukades fram för att göra avskedet högtidligt. Leena skrek men byltades
på, ännu räckte hennes pjäxor, och så bar det iväg till Länsstyrelsen, där raden av behjälpliga
lottor väntade på att få binda adresslappen om hennes hals och sätta henne på tåget.

Avskedet i Finland mera behärskat än det svenska ...

Det är en bild från hemmafronten i dagens Finland: ett barn skall resa till Sverige. Vi är så vana
vid dem numera, att ämnet knappast intresserar. Vi har sett dem komma, eventuellt skött dem
under karantäntiden och sedan tagit emot dem i våra hem. Det hela börjar redan gå automatiskt. Man glömmer de 30.000 privata avsked från dem där hemma, som ligger bakom varje sådant
litet människoöde. Vår fantasi räcker knappast till för att i tankarna bygga upp det lilla finska
hem, som från början drivit upp de små uppryckta barnplantorna. Vi har själva sett svenska
fosterföräldrar så varmt fästa vid sina små lån från Finland, att de endast hoppas på att få
behålla dem för alltid och att den riktiga mamman skulle vänja sig vid leva utan dem...
Man tänker annorlunda, när man varit med från början. Vi träffade förresten av en händelse
en ung finsk moder på vår resa. Hon arbetade vid järnvägen och hade sina pojkar i Hedemora.
Hur följer hon inte med i deras utveckling, rusar i väg till stationsinspektören i Virasoja för att få
breven översatta till finska, när de kom med svenska frimärken på, och hur stor var inte hennes tacksamhet: - Jag kan inte ta emot nå ́t mer! förklarade hon och tittade behärskat på våra paket
smör och socker. Nej, jag vill inte ha kläder heller, för mina pojkar har det så bra ...

Men hennes språk blev rentav lyriskt när vi fyllde hennes kasse, och hennes nioåriga flicka fick
en tröja och ett par pjäxor, skor är nu det som varje finsk medborgare, vem han nu är, drömmer
om. Och när hon gick, hittade vi en bukett påskliljor hon lämnat i kupén ...

Föräldrarna få gå sin väg vid dörrn ...

Det är gripande scener, som utspelas, när dessa barntåg rullar i väg, men organisationen är så
 välordnad numera, åtminstone på den finska sidan. Hur den är på den svenska, återkommer
vi till i en senare artikel. Modern lämnar sitt barn i den första samlingssalen, där tio lottor, med bokstavsskyltar för att barnet snabbt skall hitta begynnelsebokstaven i sitt namn, väntar med adresslapp. Överlottan ”prickar in” barnet plus bagage, delar in dem i ”inbjudna” och ”icke
inbjudna” som samtliga föres i buss till ambulanståget med medföljande barnläkare och barnträdgårdslärarinnor. De senare följer numera med även på den svenska sidan, vilket är en välkommen nyhet. Det blir nämligen en påfrestande resa för barnen, nästan fem dagar på tåg.
Det som gick från Viborg i måndags vid 20-tiden kommer inte till Haparanda förrän idag och till Centralen i morgon bitti, och sen blir det fem dagars karantän på Maria sjukhus som bekant.

Nog kan det tyckas, att ungarna utsättes för en allt för noggrann hygienisk behandling.
De undersöks ju både i Finland och Sverige, först när de anmäler sig, då det gäller att vara difterivaccinerad, samt före avresan. Vidare av läkaren på tåget samt omsorgsfullt i Haparanda,
där de inte bara skall bada utan också avlusas och får sitta insvepta i badlakan, medan kläder
hissas upp och desinficeras. Så blir det slutligen en femte undersökning på Maria. Men även
de finska barnen är ett under av tålighet ...

Medicinalstyrelsen vet nog också vad den gör, när de fordrar denna vård, och svenska foster-föräldrar är enbart tacksamma för den. Men har man sett den renlighet, som präglar de
karelska små hemmen, så har man lite svårt att tro på små otrevliga odjur och otvättade
halsar. Men karelarna är nu en gång kända för sin hygien.

Hemvändande finskt barn kan skämmas för sin mamma.

Däremot är det en annan sak, som verkligen är ett problem. Vi har tidigare påpekat det ansvar,
som svenska fosterföräldrar ikläder sig, när de nu försöker göra små mönsterbarn av Pekka
och Väinö. Det kan inte nog ofta framhållas, att dessa barn i flesta fall kommer från ytterst
torftiga förhållanden, från högst två rum med de enklaste möbler och pappersgardiner för
fönstren. Och som i vissa fall på vårt tåg,  från rena rama soldatkorsun, nära fronten, som
blivit deras tillflykt. Hur skall dessa barn reagera, när de återvänder hem, artiga, övermätta,
men också bortskämda, det måste man ta i beräkning, eller, om inte värre fullkomligt
främmande för de finska förhållandena. Den första tiden kan vara nog så prövande för båda
parter, när ingen känner igen den andra och det återvändande barnet inte kan behärska sin besvikelse. Så här har det låtit: - Men så enkelt vill jag inte bo! Varför får jag inte eget rum?
Är du min mor, som ser ut som en skurgumma ... Då vill jag hellre tillbaka.

För de svenska fosterföräldrarna, som vet, att deras skyddsling kommer från t.ex. enkla arbetarförhållanden, är det enda möjliga att låta bli lyxen, och för alla, som åtagit sig uppfostringsansvaret, borde det ju vara självklart, att det viktigaste är, att göra en bra
människa av barnet, så att det utvecklar förmåga att komma till rätta med tillvaron.

Nytt: finnarna lindrar övergången vid hemkomsten.

På finsk sida är man väl medveten om lyxfaran i Sverige, och har också på sistone förverkligat
en utmärkt idé: man räknar numera med en viss lindring under den s.k. övergångstiden, då
barnet återvänt. Det betyder att en finsk familj, som har det särskilt dåligt ställt, en viss tid
framåt får motta ett visst anslag för att höja sin levnadsstandard. På så sätt försöker man göra övergången något lindrigare för barnet. Steget från herremansbarn till enkla förhållanden är sannerligen inte så lätt.

550 på måndagens tåg från Karelen

Många barn av dem, som var med, hade tidigare varit i Sverige och talade till oss på ren
högsvenska: - Det blir riktigt roligt att komma tillbaka! Nej, inte förstår pappa och mamma
vad vi säger inte. Men min bror och jag talar alltid svenska med varann och finska med de
andra. Och en liten tös hade den verkliga resvanan och fem fram- och tillbakafärder bakom sig.
Nästa Viborgståg beräknas avgå den 15 maj, och sedan följer ett tåg i veckan med minst 550
barn åt gången. Minst 5.000 finska barn skall placeras före den 15 juni, då leveranserna slutar,
dels för att det är svårt att få hem och dels på personalbrist den tiden. Det kan tyckas, att det
är en förvånansvärt stor sändning med tanke på de förbättrade matvillkoren i dagens Finland,
vilka inte kan jämföras med dem för två år sedan, då kålrötter vad den stående menyn. I dag
äter sig i alla fall de flesta i Finland mätta varje dag.

​

 

Leena och hennes mamma startar hemifrån första maj .

​

... kommer till Barnförflyttningskommitténs lokaler där föräldrarna tar farväl av
föräldrarna i första salen. - Jag skulle inte vilja skicka mitt barn till något annat
land än Sverige, säger den här fadern.

​

 

Först får man adresslappen om halsen ...

​

 

...så sitter man då på tåget

​

 

... som rullar vidare i natten.

 

Bombfara och anemi orsaker till resan.

Orsaken till de ökade barntransporterna tycks nu vara bombfaran, vilken oftast framhålles av fäderna, när de kommer hem på permission från fronten. Samtidigt visar det sig emellertid, att
det oftast beror just på fäderna, att barnen i en del fall begärs tillbaka snart igen från Sverige.: mannen längtar efter att få hem dem igen, annars anser han sig inte ha något att strida för
därute. Han tycks alltså inte alltid fatta, vilka svårigheter kvinnorna utkämpar på hemmafronten. Följaktligen bruka fadern oftast ha stupat i de hem, där man behåller barnen i Sverige ovanligt
länge.

 

Andra skäl för Sverigeresorna är klenhet hos barnen, förorsakad av trångboddhet eller
anemi på grund av för lite utomhusvistelse: kläder har saknats. Men på det hela taget har
barnen inte visat sig mottagligare för sjukdom än i fredstid, säger doktorn på vårt barntåg,
dr. Hugo Huhtikangas, som nu lämnat sina invalider för att titta till de små ljuslockiga byltena
som smågnolar, skrattar eller sover, där de ligger på sina pappersmadrasser. Det är inte en så
vemodig bild som man kanske först tror. Humöret är på det hela taget strålande.

 

Men, som sagt, det gäller att skaffa hem till minst 5.000 barn till och då framför allt till pojkarna.
Det är nämligen så, att svenska fosterföräldrar helst drömmer om små blåögda lintottar i kjolar!
De tycks känna sig mera främmande för pojkar med undantag för fosterföräldrar i Kristianstads
län, på Gotland och kring Skellefteå, där pojkarna verkligen överväger. Nu väntar man omkring
70 procent pojkar, så det är bäst att de mödrar som tänker öppna sina hem, sätter sig in i hur
man utrustar ett stycke pojke och bäst undviker att skämma bort honom för att det med tiden
skall kunna bli en rejäl karl av honom. En sådan som en gång i tiden skall kunna göra nytta för
sitt land. ■

 

Amé