”Idag kommer de finska barnen”, var min första tanke, när jag vaknade söndagen den
23 november 1941. De äldsta unglottorna skulle hjälpa till vid de finska barnens ankomst,
och jag var en av dem.

 

Klockan ett samlades vi unglottor, och efter att ha fått några goda råd och kortfattade
förhållningsorder av vår ledarinna, tågade vi ner till hamnen. Båten hade ännu inte kommit,
och medan vi väntade på den, sågo vi oss omkring. Hälften av stadens invånare hade infunnit
sig på kajen, och där trängdes de för att få se en skymt av de arma finska barnen.

​

SS Brynhild ankommer till Visby

 

Så kom då äntligen båten. Den lade till och de vanliga passagerarna gingo iland. Först därefter
fingo vi tränga oss fram mellan de nyfikna människorna och gå ombord. Nere i lastrummet
sågo vi de finska barnen, alla med en pappbit med namn och nummer i snöre om halsen.
De lyftes upp på däck, och var och en av oss unglottor fick ta hand om ett par av dem.
Så fann jag mig själv med en liten gråtande flicka på armen och en lugn, undergiven pojke
i handen. Runt omkring mig såg jag, hur de andra unglottorna togo hand om trötta resignerade
småttingar. Jag kunde inte annat än beundra de finska barnen. Små och hjälplösa men lugna
och undergivna stodo de där och väntade på att bli omhändertagna. I en av de små flickornas
blickar läste jag förvåning, i en litet äldres något av glädje. Mest greps jag av en rätt stor pojkes
förtvivlade ögon, i vilka hemlängtan stod tydligt skrivet, en fruktansvärd hemlängtan, som han tappert försökte bemästra. Jag betraktade det envisa, lillgamla ansiktet med den bistert
rynkade pannan och tänkte, att den pojken är, som man föreställer sig en äkta finsk pojke,
en värdig arvtagare till Finland.

 

Så släpptes vi slutligen iland och sågo till, att våra respektive skyddslingar kommo lyckligt in i
bilarna eller bussen, som skulle föra den till församlingshuset. När jag fått in mina skyddslingar
i bussen, skyndade jag mig till församlingshuset för att hjälpa till med deras förplägnad.

 

Vid ett av borden tog jag hand om två flickor och en pojke. Nästan alla blevo piggare, så fort de
fått mat. Och äta kunde de. En liten flicka, som knappt nådde upp till bordet och som absolut
vägrade att låta sig matas, satte i sig portion efter portion, en annan åt åtta smörgåsar. Till undantagen hörde pojken med den förtvivlade blicken, som jag lagt märke till redan nere vid hamnen. Hans envisa,
lilla ansikte drog ständigt mina blickar till sig. Plötsligt såg jag hans ögon fördunklas av tårar, och då
han inte kunde behärska sig längre, böjde han huvudet djupt, så
ingen skulle lägga märke till honom, och grät tyst och övergivet. En av de finska lottorna
försökte trösta honom med den påföljden, att tårarna flödade ymnigare, och då fördes han
till ett annat rum. Den lilla flickan, som suttit bredvid började också gråta på samma sätt,
De voro syskon, fick jag veta senare, och hon fördes ut till brodern.

 

Mitt intresse återvände nu till mina egna skyddslingar. De skulle nu klä på sig ytterkläderna.
Jag hjälpte först den lille pojken. Sedan vände jag mig till flickorna. Då jag märkte, att den
äldsta ville klara sig själv, lät jag henne göra det och vände mig till den lilla flickan. Hon hade
stora, muntra, blå ögon och ljust hår. De båda flickorna var mycket lika varandra, och jag
förstod, att de voro systrar. Jag såg på den lilla flickans adresslapp. ”Kirsti Linka, nr 3233”,
läste jag. ”Linha” rättade den äldre kort. Jag såg efter. Ja, det skulle nog vara ett h. Pojken
heter Erkki och hade för mig ett oläsligt efternamn. Han var oerhört noga med att sin
adresslapp innanför rocken, och varje gång jag tog ut den, såg han skrattande på mig och
stoppade in den igen.

 

I det öppna fönstret satt en flicka med glasögon. Hon var det enda av barnen som kunde
tala svenska, och hon underhöll sig livligt med dem som stodo utanför fönstret.

 

De som skulle ta sig an de finska barnen under de kommande månaderna, hade nu kommit
och ”expedierades” i det yttre rummet. Då och då kom en lotta in och ropade upp ett nummer,
och sedan bar det iväg med barnet med det numret.

 

Så småningom försvann det ena barnet efter det andra. Då turen kom till den pigga
svensktalande flickan, blev hon som förvandlad. Hon sparkade och skrek och ville inte
lämna rummet. De andra finska barnen tittade på henne, men ingen skrek med för sällskaps
skull, utan alla stodo tysta och fattade. Endast när syskon skulle skiljas åt, uppstod oro.
De skreko och sparkade eller också klamrade de sig fast vid varandra i förtvivlans mod.
Jag förstod dem väl. Att komma till främmande land, till människor, som kanske inte skulle
förstå vad de tänka och känna, det kunde de bära, men att ryckas från syskonen och
kamraterna, att inte ha någon som förstod dem, det blev för mycket. Min skyddsling
Erkki försvann, men ännu hade jag syskonen Linha i min vård.

 

Åter en stund gick. Jag och Kirsti pratade livligt med varandra fastän vi inte alls förstod
varandras språk. Salen tömdes alltmer. Jag kände att snart skulle mina skyddslingar lämna
mig, och jag var ledsen däröver. Jag hade velat behålla dem.

 

Så kom turen till Kirsti. ”3233” ropades det ut. ”Här”, svarade jag och reste mig. En hand
sträcktes mot Kirsti. Hennes instinkt sade henne vad meningen var den här gången och
hon klamrade sig fast vid den äldre systern. ”Kom”, lockade en röst. De två systrarna sade
ingenting, klamrade sig bara allt fastare intill varandra. Följden blev att de båda fördes ut.
Man skulle se om det kunde ordnas så att de fingo vara tillsammans. Jag hoppades av hela
mitt hjärta, att de inte skulle behöva skiljas. Hur det gick vet jag inte.

 

Färre och färre blev det i salen, men ännu hade inte alla hämtats. En trött liten flicka satt och
sov i en lottas knä, medan några andra ivrigt studerade en ko på omslaget till en chokladkaka.

Så blevo vi unglottor överflödiga och kunde gå hem. Men fastän barnen försvunnit ur min åsyn,
leva dock de intryck de efterlämnat hos mig. Jag har aldrig varit i Finland, aldrig träffat en finne,
men genom det lugn, den resignation och den envishet, som jag såg hos dessa finska barn,
kan jag göra mig en föreställning om det tappra finska folket. ■

 

Britt Angelöf

Visbys Lottakårs Unglottaavd