Vid 3-tiden i går eftermiddag var det mycket folk samlade på Ystads järnvägsstation och man
behövde inte betrakta skaran, som väntade på att det skulle bli dags för Malmötåget att ge
sig iväg, många minuter för att förstå vad det hela rörde sig om.

 

Kanske var det inte så många av barnen som hade typiskt finskt utseende. De såg väl som
regel ut som svenska barn, men en och annan hade en adresslapp om halsen och alla hade
handbagage med namn och adress. Och finska barn var det, som nu stod tysta och allvarliga
inför avskedet.

 

Färdledarna Inga Gylle och Karin Andersson

med en av de hemvändande pojkarna.

”De flesta av de här barnen, det är 25 st. från Ystad och bygden, har varit i Sverige ungefär 4 år”, berättar fru Karin Andersson, Malmö, som tillsammans med fru Inga Gylle, Eslöv, hade uppsikt över barnen. ”En del har t.o.m. varit borta från hemlandet ännu längre och man förstår så ju väl att det känns svårt för fosterföräldrar och barn att skiljas åt.”

 

Från Malmö fortsätter barnen med extratåg
till Göteborg och sedan till Stockholm, dit de kommer fram på tisdagsförmiddagen och redan samma dags eftermiddag går båten till Åbo. Det här är den näst sista kontingenten Finlandsbarn, som sändes tillbaka och från Malmöhus län reser bortåt 200 barn hem nu. Den sista stora kontingenten går den 16 och den går över Haparanda och ner genom Finland. Och sedan är huvudparten av de finska barnen återbördade till sitt hemland igen. Det kommer givetvis att finnas en hel del barn kvar privat, men Finlandshjälpen nedlägger, i och med det här årets utgång, sin verksamhet.

Men det bör i detta sammanhang nämnas att fru Inna Egnerts i Eslöv, som ända sedan de
första finska barnen kom hit, arbetat för dem, fortsätter att stå till tjänst med råd och
upplysningar så länge det finns ett finskt barn kvari länet.

 

Socialministeriets Barnförflyttningskommitté, Helsingfors, står det på adresslapparna på de
gåvopaket, som barnen får föra med sig till sitt hemland. 10 kg får gåvopaketet väga och
sammanlagt 35 kg bagage får följa med som handbagage. ”Naturligtvis försöker vi få med så
mycket som det går”, säger en fosterfar, som står omgiven av tre finska systrar. Han ser inte
glad ut och det gör inte flickorna heller. De två äldsta kom till fosterhemmet i Sverige redan
1941 och var sedan hemma i Finland knappt ett år och när de kom till Sverige igen hade de
lillasyster med sig. Flickorna är karelare, men har nu sitt hem i trakten av Vasa.

 

När tåget skall gå brister behärskningen. Barn och fosterföräldrar har lika svårt att dölja hur
det känns att behöva skiljas. Men kanske är det en tröst för fosterföräldrarna att det har visat
sig vid tidigare barntransporter, att det inte dröjer så länge förrän barnen finner sig till rätta
med varandra och åtminstone för stunden glömmer saknaden. Och verklig tröst för många är
nog ett ”Välkommen tillbaka.” ■

U.