Det var livligt nere vid Ystads järnvägsstation i går eftermiddag. Vid halv tretiden dök den ena lilla
flickan och pojken efter den andra upp tillsammans
med ”mor” och ”far”. Alla hade de ett gemensamt,
den stora lappen, som hängde om halsen med
namn och adress, Sirka, Setja, Erki och Johanni,
namnen klingar finskt för våra öron men barnens
tonfall var genuint skånska, och så har de också
varit skåningar i flera år nu. Fru Julia Beckman har
bråda minuter nu strax före avresan. Hon följer
med transporten ända till Finland och har ansvaret
för att alla kommer med och det är hon som nu tar
hand om barnens legitimationshandlingar.

 

Det är 45 barn från Ystad och omnejd som skall resa hem, berättar fru Beckman. De allra
flesta har varit här i två eller tre år, men det är faktiskt någon som varit här ända upp till fem
år. Man kan ju inte förundra sig över att det känns förfärligt svårt för fosterföräldrarna att
behöva lämna ifrån sig sina barn. Och det är det är säkert inte mindre svårt för barnen.
De har vuxit så helt in i miljön, orden ”isä” och ”äiti” har bytts ut mot ”far” och ”mor” och de
svenska lekkamraterna har också helt och fullt adopterat sina finska kamrater. ”Jag gläder
mig verkligen åt att få följa med ända till Finland. Det är så många hem jag vill passa på att
hälsa på i. Och jag kommer att stanna en tid, så långt min medhavda matsäck räcker
åtminstone.”

 

På den lista, som fru Beckman prickar av barnen på, finns också kolumner för bagage och det
visar sig att alla barnen har gåvopaket med sig hem till sina familjer. ”Det var mycket mer vi
ville sända”, säger en fostermamma. ”Men det får väl gå med gåvopaket senare?”
Det är tydligen ingen tvekan om att kontakten kommer att upprätthållas.

 

Barnen reser till Malmö närmast. De har en vagn och en godsvagn abonnerade och från
Malmö går ett extratåg med 300 finska barn till Stockholm. Därifrån går sedan extrabåt till
Åbo, där finska vårdarinnor tar hand om barnen och för den till sina hemorter.

”Setja, du måste ha lappen utanpå kappan annars får du inte följa med” säger en tant till en
liten flicka och Setja får finna sig i att man gräver fram namnlappen innanför den fina och nya kappan. Hon ser inte särskilt trakterad ut och hon säger ingenting, men man läsa i hennes
ögon att hon kanske inte är enbart glad över att få följa med.

 

Minuterna går hastigt och till sist är avskedet definitivt inne. Nu faller maskerna och man bryr
sig inte längre om att försöka dölja, att det är svårt att skiljas från varandra. Ett par svenska småflickor står utanför tågvagnen och spejar in. ”Där sitter hon, långt inne” säger den ena och
har gråten i halsen. Det är som om den finska kamraten redan är borta, bara för att hon stigit
på tåget. Och mor och far vinkar till sina fosterbarn och försöker tänka på hur stor glädje det
måste bli i de finska hemmen, som nu får hem sina barn. Till sist rullar tåget iväg och barnen
har redan börjat resan hem. ■

 

Ulrika