Den svenska lottan nr 4/1946

 

"På kvällen tisdagen den 2 april, var det ett rörligt liv på Centralstationen i Gävle. 35 små
norska jenter och gutter i 4-7 årsåldern, som åtnjutit gästfrihet i en del hem i våra trakter
skulle återvända till sina resp. hemorter i Trondheim med omnejd. Det gavs många kramar
och fälldes många tårar av de små resenärerna och av deras många vänner på perrongen,
innan tåget ångade iväg. Denna glada, rödkindade, svensktalande barnaskara var knappast
att känna igen som desamma vi hämtade 6 månader tidigare. ”Det var allt tur för oss, att
tanterna tala svenska”, sa en liten flicka på klingande Gävledialekt.

 

Resgodset, som skulle få bestå av två kolli och väga 25 kg, utgjordes i de flesta fall av två
stora kartonger, vilka säkert hade haft en avsevärd övervikt, om de skulle polletterats som
vanligt resgods. Ändå hade vi måst neka att medtaga sådant gods som skidor, små cyklar
och stora bobbar, vilka måste skickas som fraktgods.

 

Eftersom transporten skulle omfatta 167 barn från Gävleborgs län, så var det att ideligen
välkomna nya resenärer vid stationerna mellan Gävle och Ljusdal, som var sista
anknytningspunkten. Och det var att ta emot nya paket, som vi tyckte blev större och större
allteftersom utrymmet blev mindre och mindre; allt gods skulle nämligen  placeras i resvagnen.
I Ånge kopplades vi in i ett extratåg, som nu var det nio vagnar med 467 barn, från Borås i
söder till Vännäs i norr, som var på väg mot gränsen. I Östersund smakade morgonkaffet
härligt, som lottorna därstädes bjödo på.

 

En del lottor, som ombesörjde barnens utspisning på tåget, medföljde också därifrån.
Där mötte även sex norska damer från Ungdomens Röde Kors i Trondheim. Som skulle
överta ledningen av transporten på den norska sidan. Redan vid sammanträffandet med
dessa fingo vi en förkänning av det hjärtliga mottagande, som väntades oss i Trondheim.
Vi skulle alla inbjudas att stanna ett par dagar, för att se oss omkring i staden.

 

I Hommelvik, första anhalten, där vi skulle avlämna ett 20-tal barn, var förtjusningen stor,
när de små sverigeresenärerna hoppade av tåget, och det blev omfamningar och glädjetårar
i mängd. En liten tvåårig norsk herre, som satt på sin moders arm, överlämnade chevalereskt
en blåsippebukett till en lotta i kupéfönstret.

 

Den stora mottagningen på Trondheims station var utmärkt organiserad. Förutom föräldrar
och vänner mötte ett 50-tal man ur Röde Kors hjelpekorps, som hjälpte till. Vi blev avlösta av
norska damer, så vi kunde få söka upp våra hotell, för att vila före den fest, som
Transportkommittén samman med Trondheims och Strinda kommuner hade inbjudit
svenskarna till. Kl. 7.30 e.m. samlades vi på hotell Astoria, där ett 30-tal damer och herrar
voro samlade, och att den spontana hjärtlighet, som mötte oss där, var äkta, kunde ingen ta
fel på. Festen formade sig som ett tack för svensk hjälpsamhet under kriget och särskilt som
hjärtevarm hyllning till de svenska kvinnorna.

 

….. (Här utelämnas ett avsnitt som handlar om tal av olika personer) …..

 

Sedan tackade fru Bjuggren å samtliga svenskors vägnar. Följande dag var de norska
värdinnorna våra ciceroner. Vid tvåtiden anträdde en del av oss återfärden. När vi kommo
ner på stationen intågade hurtigt ett 30-tal små norsk-svenskar, som varit med på resan, och
skulle fortsätta till Kristiansund på kvällen.  Just som tåget skulle gå stämde de upp med
”Du gamla du fria” på klingande svenska. ■

Två gävlelottor