De som i söndags på förmiddagen promenerade på Åbovägen fäste sig vid små grupper,
som utstrålade en så underbar stämning, att man tvangs att granska dem närmare, ja ibland
rentav att vända sig om för att titta på dem.

 

Dessa grupper bestod vanligen av tre: far, mor och mellan dem ett barn, som höll föräldrarna
hårt i handen. Eller också var det mor och storebror eller storasyster, som ömt gick och ledde
ett mindre barn. Till scenen hörde ytterligare en liten väska eller ränsel, som de äldre bar på
och bland de små hade mången docka eller nalle.

 

Gruppens sammansättning var sålunda på intet sätt märkvärdig eller uppseendeväckande.
Men det stod omkring dem en sådan atmosfär av glädje och lycka, att den riktigt slog emot
de mötande. Ögonen, ansiktet, hela deras varelse strålade. Det var någonting outsägligt
lyckligt och varmt över de små grupperna, som promenerade på Åbovägen. Vandrare kunde
vidare göra den iakttagelsen, att dessa små grupper alla kom i riktning från Stadion.
Vad hade då skett i där i vårt vita stadion, som mäktade sprida en sådan glädje och värme
över de höstgrå gatorna i vår stad?

 

En nyfiken journalist kom snart nog underfund med saken. Redan utanför trästaketet stod en
skara föräldrar med brevlappar i handen, och vid stadionentrén väntade en annan grupp
otåligt på att bli insläppt. Där inne fanns 400 finska barn, som just den morgonen hade kommit
hem från Sverige efter en fyra dagars resa. Finska småttingar, som återvänt till far och mor,
till det egna hemmet.

 

Man förstod så väl, att de utanför väntande fäderna och mödrarna var otåliga. ”Att man ska
köa till och med för sitt eget barn!” utropade en mor. Men för ordningens skull måste man
bida sin tur. Vilken rör det hade blivit, om nästan ett halv tusen föräldrar på en gång rusat in
för att leta rätt på sina älsklingar! Och i Stadions ljusa, rymliga salar väntade barnen lika spänt
på dem som skulle hämta dem. Men snällt satt de där på sina bänkar med namnlappar om
halsen och de små resväskorna bredvid sig. Bara ögonen spejade, skymda av spänning, mot
dörren: när kommer min mamma!

 

Och vad det blev för en fröjd, när mor eller far äntligen visade sig! Man behövde inte vara rädd
att barnen inte skulle känna igen sina anhöriga. Springande med öppna armar rusade de emot
dem, omfamnade mor och tryckte ansiktet mot hennes hals. Barnet grät, modern grät, t.o.m.
en utomstående tvangs att kväva en snyftning.

 

Men det var glädjens och lyckans, det ljuva återseendets ljuva tårar. Där fanns bl.a. en liten
Anja, som varit borta ett år och inte längre kunde finska. Med det behövdes inte ord.
Mors ögon, mors hand, allt var så välbekant, och storebrors tafatta smekning sade mera än
ord. Jag frågade en tioårig pojke med pigga ögon, som spänt höll blicken fästad på dörren
varje gång den öppnades, om han trodde sig känna igen mor längre. ”Det är klart”, svarade
han hurtigt, ”mamma känner jag alltid igen, om hon så kommit emot mig i Sverige!”

 

Det var roligt att se på de hemvändande barnen. Så friska och välskötta såg de alla ut att vara.
Och snyggt och trevligt klädda, särskilt fäste man sig vid de fina, nya skoplaggen.

 

Det var en stor sorg på stationen i Stockholm och på andra orter, när fosterföräldrarna
lämnade ifrån sig sina skyddslingar. Många hade gärna behållit de finska barnen tills vidare,
men då barnens föräldrar önskade få tillbaka sina telningar, man måste självfallet respektera
deras önskemål. Alla barn, som tillfrågades, sade att det varit trevligt i Sverige, men roligt var
det också att få komma hem igen. Och när man ”kvitterat” och gjort undan alla övriga
formaliteter, kunde mor och far äntligen få sitt barn i hand, och leda hem det till ett knappare, anspråkslösare, kärvare liv, men i alla fall till det egna hemmet och de anhöriga där.

 

Det var dessa lyckliga, som bildade de små grupper, man i söndags mötte på Åbovägen och
som utstrålade en sådan glädje och värme. ■