Bakgrund
Under andra världskriget förflyttades 70.000 - 75.000 barn i åldern 1-14 år från
Finland, utan sina föräldrar, huvudsakligen till familjer i Sverige och Danmark.
Under åren 1939-45 utgjorde dessa evakueringar i förhållande till landets
storlek ett slags världsrekord .
Efter kriget återvände majoriteten av barnen till sitt hemland, men många
stannade kvar av olika orsaker. Ungefär 7 000 barn stannade i Sverige, och
ungefär 500 av de 4000 till Danmark evakuerade barnen stannade kvar där. Barnförflyttningarna utgör en betydande del av socialhistorien i samband
med våra krig.
Målsättning
För barnförflyttningarna under vinterkriget fanns det ingen särskild dokumen-
terad målsättning. Verksamheten var mycket påskyndad, i det närmaste
panikartad på grund av terrorbombningarna av civilbefolkningen i krigets
början. Initiativet till förflyttningarna togs på svenskt håll. Sommaren 1941
förflyttades klena barn till Sverige för rehabilitering, också då på initiativ av
svenskarna. Många av dessa barn hade varit i Sverige redan under vinterkriget.
Sommaren 1941, då kriget redan brutit ut, ville man inte förflytta barn till
Sverige. Som orsak angavs brist på transportkapacitet och "andra skäl".
Sverige gjorde ett nytt erbjudande då ett nytt krig redan hade brutit ut i
september 1941, som socialminister Fagerholm omedelbart accepterade.
Socialministeriets Barnförflyttningskommitté anger i sitt protokoll 3.9.1941
följande skäl till att inleda barnförflyttningarna i början av fortsättningskriget
1941:
- Det återerövrade Karelen skulle byggas upp igen. De karelska kvinnorna
behövdes för arbetet och kunde därför inte ha sina små barn med sig.
Målet var att underlätta återinflyttningen. - Bristen på livsmedel. Målet var att lindra livsmedelsbristen och att ge
barnen tillgång till bättre näring.
Vintern 1942 var en "hungervinter" i Finland, som drabbade t.o.m. arméns matransoner .
Barn som kunde förflyttas till Sverige skulle enligt Barnförflyttningskommittén
höra till någon av följande fyra grupper:
- karelska barn, vilkas föräldrar deltog i återuppbyggnadsarbeten i Karelen
- barn från hem som skadats under bombningarna
- barn till invalider
- barn till stupade, som inte erhöll fadderbarnsunderstöd
Maijas och Pekkas barndom i Sverige förevigat på smalfilm,
fotograf Sverige-pappan David Olsson.
Den grundläggande orsaken var befolkningspolitisk, man ville trygga den
växande generationens liv och hälsa. Man trodde att förflyttningarna skulle
vara småskaliga och kortvariga (ca 6 månader).
Socialminister Fagerholm utökade sedan skaran av barn som kunde förflyttas
så att sist och slutligen alla som önskade kunde skicka ett eller flera barn till
Sverige. Man granskade inte motiveringarna, utan det avgörande var moderns
åsikt då fadern var vid fronten. Förflyttningarna underlättades av att censur
beslutet i januari 1942 förbjöd all kritik om barnförflyttningarna, samtidigt som
en nyinrättad enhet vid statens informationsverk gjorde propaganda för dem.
Verksamheten blev önskvärd, något av ett mode. För ca 25 % av krigsbarnen
anges ingen orsak till varför de skickades till Sverige.
Om barnförflyttningarna 1941-43 främst berodde på dåliga ekonomiska eller
andra svåra omständigheter inom familjerna, hade barnförflyttningarna 1944
mera med själva kriget att göra. Terrorbombningarna av Helsingfors och andra
städer i februari 1944 ledde till omfattande barnförflyttningar. Evakueringen
av Karelen och den följande sommarens svåra situation på fronten bidrog till
ytterligare transporter.
Målet var att alla barn skulle återförenas med sina anhöriga efter kriget.
Ett skriftligt avtal krävdes om att barnet under inga villkor permanent skulle
lämnas kvar i Sverige. Att det inte skulle bli alldeles enkelt anade man.
Men det fanns inga erfarenheter av dylika barnförflyttningar att tillgå.
Man gjorde som man tyckte var bäst för barnen och fosterlandet.
Läs mer om förhållandena i Finlands krig genom krigsbarn
Mailas berättelse!
Opinioner i riksdagen
Riksdagen hade inte tillfrågats då beslutet om barntransporterna fattades.
Dess högerpartier, IKL (Fosterländska folkrörelsen i Finland) och Samlings-
partiet framförde1942 sin oro över att mista barn för gott och krävde att det samnordiska avtalet om adoptioner m.m. som ingåtts 1931 skulle sägas upp.
Enligt avtalet skedde en adoption enligt det lands lagstiftning där barnet
vistades. Myndigheterna i barnets hemland hade enbart rätt att avge ett
utlåtande.
Det fanns också politiska faktorer bakom kravet. På högerhåll ville man
distansera Finland från det övriga Norden och närma det till Tyskland.
Tysklands ambassadör Blüchner hade i en rapport hänvisat till den positiva
politiska respons som barntransporterna till Sverige väckte i Finland.
Högerpartiernas aktivitet ledde endast till en mera detaljerad granskning av adoptionerna, vilka därefter skulle styras via Finlands utrikesministerium.
Socialminister Fagerholm skrev 1943 i ett brev till de finlandssvenska tidnin-
garnas huvudredaktörer i fråga om de förflyttade barnen: "Det är liksom en
hederssak att också återföra dem till Finland, så att inte några tusen eller
några hundraden tappas bort på vägen".
Barnförflyttningarnas omfattning
Det sammanlagda antalet barn som under vinter- och fortsättningskriget
förflyttades främst till Sverige, men också till Danmark och Norge, uppskattas
vara ca 80 000. Detta motsvarar ungefär det antal barn som föddes i Finland
år 1939.
Förflyttningarna till Sverige
Under vinterkriget förflyttades ca 9000 barn och ca 3000 mödrar och åldringar
till Sverige. Det exakta antalet barn känner man inte till. Barn under tre år reste
tillsammans med sin mamma. Av barnen stannade 926 kvar i Sverispeciellt i ge.
Under fortsättningskriget förflyttades ett stort antal barn till Sverige i två
omgångar. Nu fick inte mödrarna resa med. Transporterna under den första
omgången skedde 1941-1943 och omfattade ca 22 000 barn. Barnen kom från
mindre bemedlade familjer med svåra förhållanden. Under andra omgången
åren 1944-1946 skedde förflyttningarna av skäl som hade mera med själva
kriget att göra. Den omfattade ca 26 000 barn. I Finland fungerade socialministeriets Barnförflyttningskommitté (1941-1948) under ledning av magister Elsa Bruun
som verkställande organ, i Sverige sköttes motsvarande uppgifter av
Hjälpkommittén för Finlands barn.
Allt som allt fördes närmare 49 000 barn till Sverige i barnförflyttningskom-
mitténs regi. Kring 5 000 var sjuka. För många av dem kunde det gälla livet.
Antalet barn som skickades till Sverige i privat regi under fortsättningskriget
beräknas vara omkring 15 000. Det exakta antalet känner man inte till.
Evakueringarna till Danmark
Under vinterkriget skickades 97 barn till Danmark och under fortsättningskriget
4 000 barn under åren 1941-1943. I Danmark sköttes transporterna av
Finlandshjaelpen, (Läs mer! Finlandshjaelpen) i Finland av Mannerheims Barnskyddsförbund, dess Danmarksutskott, under ledning av
Ebba Munsterhjelm och Mila Schildt.
Till Norge fördes finländska barn endast under vinterkriget.
De var 107 till antalet
Vid årsskiftet 1944/45 fanns det ännu kring 1000 finska barn i Danmark.
De befann sig på fiendeområde då Finland och Tyskland nu låg i krig med
varandra. Barnens ställning blev otrygg när tyskarna krävde förteckningar
över de finska barn som fanns i Danmark. I Tyskland hade finska medborgare,
bl.a. sjömän, internerats. En situation där det egna landet framstod som ett
tryggare alternativ hade uppstått på grund av den vändning
kriget hade tagit.
Verkligheten efter kriget
Barntransporterna var till sin natur en tidsinställd bomb, som exploderade
efter krigsslutet. Kriget hade varat längre än väntat och barnens vistelse i
Sverige blivit för lång. Känslobanden mellan barnet och de finska föräldrarna
hade försvagats. Detta hade man inte kunnat förutse i tillräcklig grad.
Hemförlovningen av barnen blev en svår uppgift. Kraven på hemförlovande
inverkade dessutom menligt på den övriga hjälpverksamheten från Sverige.
År 1949 tillsatte socialminister Tyyne Leivo-Larsson en särskild kommitté för hemförlovning av barn för att utreda juridiska frågor i samband med barnens återbördande till Finland.
År 1950 gjordes åter en riksdagsförfrågan om de barn som fanns kvar i Sverige. Representanterna för DFFF (Demokratiska Förbundet för Finlands Folk) gick till
starkt angrepp mot socialdemokraterna på grund av de oväntade följderna av barntransporterna. En bestående förlust på 15 000 barn skulle räknas som en krigsförlust, som socialdemokraterna hade ansvaret för. I bakgrunden fanns
också politiska motiv. Man ville avlägsna Finland från det övriga Norden och
föra det närmare Sovjetunionen, såsom man 1942 ville närma Finland till
Tyskland. Tidningen Työkansan Sanomat (kommunisternas språkrör)
behandlade barnförflyttningarna i sin ledare. Tidningen Suomen
Sosiaalidemokraatti (socialdemokraternas tidning) teg. – Händelserna efter
kriget bekräftade likväl att farhågorna som 1942 hade framförts i riksdagen
om att mista barn hade varit motiverade och hade besannats.
Uppfattningarna om antalet barn som stannade i Sverige efter kriget varierar.
Det till riksdagen angivna antalet var 15 000 barn. Enligt det svenska befolknings-
registret borde antalet hellre uppskattas till ca 7 000 barn. I Danmark stannade
ca 500 barn.
Förflyttningen till Sverige kan ändå ha räddat omkring 2900 barns liv (barn med tuberkulos, undernärda barn med bristsjukdomar, bättre hygien i Sverige osv.)
Som nation förlorade Finland mera än det fick
En "krigsförlust" som förverkligades senare är det möjligen fråga om då
krigsbarnens andel i emigrationen till Sverige under 1960- och 1970-talen kan
vara stor. Tröskeln att flytta kan ha varit lägre än för andra.
En lång skilsmässa påverkar känslorna
I den undersökning som Barnförflyttningskommittén utförde år 1945 och som omfattade kring 600 Helsingforsfamiljer angav kring 400 familjer att deras barn
kunde få stanna kvar i Sverige. Att axla det ekonomiska ansvaret och uppfostringsansvaret för barnen upplevdes som för betungande. Kommittén
krävde likväl beslutsamma åtgärder för att ta hem alla barnen. Det kunde dock
ha varit klokare att omedelbart ha börjat förbereda de barns kvarblivande i
Sverige, vilkas föräldrar skulle ha gått med på det. I stället sökte man efter nya
fosterföräldrar i Finland. I de konflikter som uppstod kolliderade nationella befolkningspolitiska intressen med barnens bästa. En sådan situation borde
inte tillåtits uppstå. Men man ansåg att den av kriget redan hårt beskattade befolkningen behövde alla sina barn. I de lesta fall skulle det kanske gagnat
barnen bättre att man avstått från dem, speciellt i sådana fall där barnet redan
varit i Sverige länge och glömt sitt hemland och sina biologiska föräldrar.
I de förhållanden som rådde efter kriget förstod man sig inte på barns psykiska
problem. Det fanns ännu ingen barnpsykiatri i Finland. Man förstod inte på
vilket sätt många års skilsmässa inverkar på relationerna mellan barn och
föräldrar. Kända finländska läkare såsom psykiater Martti Kaila och barnläkare
Arvo Ylppö gav överslätande utlåtanden. Utlåtandena skiljde sig från de
utlåtanden som gavs av svenska läkare.En betydande merpart av krigsbarnen
har dock positiva minnen från sin tid i Sverige. Det livslånga vänskapsförhållan
det till den svenska familjen, som i många fall har uppstått, bevisar detta.
Ofta är det de sorgliga historierna som har fått publicitet.
Men man kan inte generalisera utgående från enskilda berättelser.
Efter kriget uppmärksammade finska staten de danska och svenska
mammorna med en minnesmedalj. Läs mer här!