”Genom socialministeriets barnförflyttningskommitté ha (sålunda) inalles 11 031 barn
hemsänts den 15 juli 1943. Avsikten har varit, att alla barn i skolåldern, som ha möjlighet
att besöka skola i hemlandet och vilkas föräldrar åter kunna draga försorg om dem,
skola hemsändas före början av oktober.”

 

Så här skriver den finska Barnförflyttningskommitténs chef Elsa Bruun i boken
"Med 40.000 finska i Sverige. En folkvandring i smått" (1943). I Finland rådde en ganska
stor optimism år 1943. Områdena som gått förlorade in Vinterkriget hade man i början
av Fortsättningskriget lyckats återförena med Finland och ett slags ställningskrig pågick
i Östkarelen. Befolkningen återvände till sina gårdar och hem. Det pågick återuppbyggnad
av bostäder, transportväsende och handel. Barnförflyttningsverksamheten präglades
året 1943 av hemresor och vid årets slut hade ca 8000 finska barn återvänt.
Hemresorna koordinerades i samarbete mellan finska Barnförflyttningskommittén
och svenska Hjälpkommittén för Finlands barn.

 

Maja Ahlberg

Maja Ahlberg var finskfödd, men helt tvåspråkig och arbetade i Stockholm på
Hjälpkommittén för Finlands barn. Hon var i nyckelposition när det kom till kontakten
mellan myndigheter, foster- och biologiska föräldrar. Genom sitt arbete hade hon en
klar inblick i hur barnen reagerade på omställningarna. Hon var  också länsombudens
viktigaste kontaktperson i omplaceringar av barn och förmedling av deras behov.

 

Det var med denna bakgrund som Maja Ahlberg, på huvudkontoret för Hjälpkommittén
för Finlands barn, skrev ner sina tankar om barntransporterna, dess konsekvenser och
om hur de hemvändande barnen skall omhändertas. Hon reflekterar också över
förhållandena för de biologiska familjerna, men även över fosterhemmens engagemang
och om adoptioner.

 

Hennes tankar i skriften som följer, är inte adresserade till någon, men hennes ordval i
slutet ger intryck av att hon sannolikt ville uppmärksamma beslutsfattare och
företrädare för barnförflyttningskommittén (Elsa Bruun), på att man inte kunde ta lätt
på barnens omställning från det trygga liv de haft i Sverige till de mera kaotiska
förhållanden som rådde i Finland. (källa: en sammanfattning från Tapani Rossis blogg)

 

”När våra barn år 1941 sändes till Sverige undan krig, förödelse och hunger, kunde ingen
ana att vistelsen skulle bliva så långvarig, som den blivit. Högst 6 månader skulle det räcka
trodde man, men det har tack vare förhållanden som oförskyllt påtvingats oss blivit år.
Det finnes barn, som redan över två år varit borta från det egna hemmet från föräldrar och
syskon. Men våra barn hava haft det bra i Sverige. De hava erhållit den bästa tänkbara vård
och kärlek. Det har varit värmande att se huru det svenska folket i sin helhet börjande med
kungahuset ända till den fattiga nybyggaren i Norrlands ödebygder vari villiga att vårda och
värna våra barn och öppna sina hem för dem under orostider.

Så småningom har dock längtan efter
barnen drivit föräldrarna i Finland till
att kalla hem sina små. Under våren
och sommaren har ju också en hel del
återkommit till sina  hem. Mellan 12
och 13 tusen av de genom barnför- flyttningskommitténs försorg förflyttade
barnen äro dock ännu kvar i Sve- rige.
Det heter ju att skolbarnen böra
hemkomma innan skolorna börja sin
verksamhet den 1:sta oktober för att
hemma tillsammans med sina
jämnåriga begynna eller fortsätta
skolgången. Dessutom måste även
barnen under skolåldern småningom
komma hem, ty vi kunna ej i oändlighet
taga den svenska gästfriheten
i anspråk.  Det är ingalunda heller
hälsosamt för barnen att allt för länge
vara i alldeles andra förhållanden
med en mycket högre levnadsstandard.
Våra barn som varit i Sverige måste
hem ör att anpassa sig efter den miljö
där de skola leva sitt liv och aktivt
deltaga i samhällslivet när den tiden
kommer. Dessutom hava förhållandena
i flere av fosterhemmen i Sverige dessa år förändrats. Familjeökning, inkallningar, dödsfall,
försämrad ekonomi, åtstramning i livsmedel och beklädnadsförsörjningen, bostadsbrist o.s.v.
äro skäl som göra att fosterhemmen ofta med sorg i hjärtat måste avstå från sitt finska barn.
Flere barnhem som uppkommit enkom för våra barns räkning sakna medel att  fortsätta
verksamheten och äro tvungna att stänga och sända hem sina skyddslingar. Visserligen
finnas ju även hem, i synnerhet på landsorten som gärna vilja hålla kvar sina fosterbarn
åtminstone så länge kriget varar, men det kan ju räcka ännu år och jag är rädd för att ju
längre de stanna borta dess svårare blir det att få hem em. Och vi behöva våra barn i vårt
folkfattiga land. Undantag bilda de sjuka barnen, som äro Sverige och allt fortfarande
överföras för vård. De bör få stanna tills de av läkare anses vara friska och klara för hemresan.

Men barnens hemförhållanden i Finland hava även i en del fall undergått en förändring
under deras vistelse i Sverige. Vi veta ju att alla de barn, som sändes dit till största delen voro
från obemedlade och annars svaga hem, de voro barn, vilkas försörjare stupat, barn som
genom kriget blivit hemlösa och som nu levde i svåra hemförhållanden. Lyckligtvis hava,
hoppas jag, de flesta barnen ett hem att komma till, men de som genom dödsfall, skilsmässor, bostadsbrist m.m. förlorat sina hem, för dem måste möjligheter till nya hem i hemlandet
ordnas på ett eller annat sätt. Vi kunna ej kvarhålla våra barn i Sverige av den orsak att de
äro hemlösa. Visserligen förpliktar barnskyddslagen kommunerna att taga hand om barn,
som av någon orsak äro i behov av vård, men som vi alla väl veta äro vård- och
barnskyddsnämnden i kommunen överhopade av arbete tack vare kriget och de därmed
uppkomna svåra tiderna. En hjälpande hand, som löste de från Sverige hemvändande
barnens problem, en organisation, som vore dem till stöd vid behov och ekonomiskt kunde
bistå dem vore säkert mycket välkommen. Stora summor hava redan offrats på dem såväl
i Sverige som i Finland och huru mycken omvårdnad och uppfostran ha de ej varit föremål
för. Enligt en nyss gjord beräkning hava hittills 8½ miljon vårddagar utgått för våra barns

vistelse i Sverige. Det är i pengar en imponerande summa i och för sig och därtill komma
ännu resekostnader och andra utgifter. Vi få lov att se till att denna ekonomiska uppoffring,
att allt det arbete som utförts för barnen, ej blir endast en tillfällig hjälp utan ledes i sådana
gängor att den bär frukt även för framtiden. Det förpliktar den institution, som hittills tagit
hand om barnen, som velat värna dem, bevara dem för kommande tider och därför
förflyttat dem till Sverige undan krigets förödelse och alla svårigheter, som följa i krigets
spår att förutsättningsvis vid behov övervaka dem, följa med deras utveckling och ej lämna
dem att på egen hand brottas med svårigheter, som de ej ensamma kunna bemästra.

Fosterföräldrarna i Sverige äro mycket intresserade av att även framledes vara i kontakt
med de barn de vårdat och lärt sig hålla av. Många äro de brev vari de förklara sig vilja följa
barnens utveckling och önska få noggranna uppgifter om barnens hemförhållanden, om
vem som ifall barnen äro värnlösa, härefter skall taga hand om dem. Många önska även
ekonomiskt bistå vid svårigheter i hemmen och förhjälpa barnen till   skolgång m.m. En del
hava anmält sig villiga att bliva faddrar för sina skyddslingar och på samma sätt som de
krigsvärnlösas faddrars inbetalningar och Barnförflyttningskommittén i Helsingfors kommer
att i Finland vidarebefordra dessa medel till gudbarnet. Men det är  ej nog därmed det
ekonomiska understödet måste komma barnet till nytta och att det verkligen så sker måste
övervakas och kontakten mellan faddern i Sverige och hemmet i Finland underhålles sa att
hon eller han är övertygad om att medlen användas på rätt sätt  och att intresset barnet
en slocknar.

Övervakning och eftervård för de barn som varit i Sverige och äro värnlösa, hemlösa eller
hava svåra hemförhållanden, som t.ex. sjukdom, oenighet, dryckenskap, dåligt liv

m.m. borde i god tid ordnas, det är vi skyldiga de svenska fosterföräldrarna, som med
så- dant intresse och med uppoffrande kärlek tagit sig an våra barn. Åt de föräldralösa bör
så vitt möjligt adoptivhem anskaffas och de hemlösa böra tillfälligt omhändertas till dess det
kan ordnas hem åt dem. Likaså de barn där i hemmet smittosam sjukdom förekommer.
Ett eller flere upptagningshem där dessa barn kunde placeras under väntetiden borde
anskaffas. Det bör sörjas för att våra begåvade barn får den utbildning de i varje enskilt fall
hava anlag för samt att alla barn så vitt möjligt erhålla yrkesutbildning för kunna skapa sig
bättre existensmöjligheter och vara sitt land till större nytta. Vi böra tillsammans med de
svenska fosterhemmen hjälpa barnen bli duktiga, livskraftiga medborgare för framtiden,
för den efterlängtade fredens dagar, så att de tillsammans med sina jämnåriga
kunna fortsätta våra stupade hjältars livsgärning i ett fritt och lyckligt Finland.

 

Till diskussion förslås följande:

1. Är övervakning och eftervård önskvärd för barnen som återvända från Sverige?

2. Hur ordnas denna effektivast?

3. Anser mötet att upptagningshem behövas för de barngrupper, som ej hava sina egna
hem eller av någon orsak ej direkt kunna placeras i sina egna hem.

 

Stockholm 12.7 1943 Maja Ahlberg ”