Barntransporterna till Sverige

 

Transporterna av de finska barnen skedde ingalunda i en jämn ström. Krigsskede,
hemmaopinion, finansiering, försörjningsläge och andra faktorer gjorde att
variationerna periodvis var stora. T.ex. så hade 90 procent av vinterkrigets
barnkontingenter transporterats inom loppet av 8 veckor. Anmärkningsvärt var
också att i januari 1944 pågick hemresor för några tiotal, men redan i februari
skickade man plötsligt iväg nästan 6 000 barn till Sverige.

 

VINTERKRIGET

Barntransporter till Sverige började i december 1939. Uppåt 8 000 barn beräknas
ha kommit till Sverige under de drygt tre månader kriget pågick. Tillsammans med
barnen fanns också något tusental mödrar och äldre anhöriga. I Finland var det
organisationen Nordiska Hjälpcentralen som svarade för urval, registrering och
transporter. I Sverige bildades Centrala Finlandshjälpen, som med hjälp av lokala
ombud, fick ansvar för mottagning, fördelning av barnen inom riket,
fosterhemsrekrytering, transporter mm.

 

Den första organiserade transporten skedde med båt, som avgick från Åbo fredagen
den 15 december 1939. Aftonbladet skrev redan den 13:e att ca 300 karelska barn
väntades till Stockholm på söndagen.

 

Inför den väntade strömmen av evakuerade var det viktigt att ordna förläggningar
som temporärt kunde ta emot de stora kontingenterna. I Vindeln iordningställdes
snabbt en folkhögskola som kunde ta emot 400 barn. I Stockholm med omnejd kunde
man på olika förläggningar ta emot ca 650 personer. I förläggningar i Sundsvall och
Örebro rymdes 200 respektive 300 personer. För mödrar med många barn skaffades
på vissa håll lägenheter med självhushåll.

Barn omhändertogs också för vård på barnhem, sjukhus eller sanatorier, men de
flesta fick komma till privata hem. Drygt 15 000 familjer hade anmält intresse,
men bara ca 4 000 fick möjlighet att ta emot fosterbarn.

 

MELLANFREDEN mars 1940 - juni 1941

Sommarbarn

Ca 80 procent av barn och anhöriga, som vistats i Sverige under vinterkriget, återvän
de hem tämligen omgående efter krigsslutet i mars. Några blev kvar till sommaren.
Mer än 900 barn fick dock stanna som foster- eller adoptivbarn. Under resten av år
1940 förekom inga officiellt organiserade barntransporter till Sverige. I den mån det
förekom var det sjuka och undernärda barn som genom privata initiativ fick en tids
vård och rehabilitering.

Under våren 1941 väcktes tanken att finska barn, som varit i Sverige under vinter-
kriget, skulle inbjudas över sommaren. Myndigheter i Finland tvekade trots att det
fanns behov av att överföra svaga barn till Sverige. Man ansåg att urvalet av barnen
skulle göras enligt av socialministern fastställda kriterier för att inte vissa barn skulle
favoriseras genom att åter få resa till Sverige. Någon publicitet för verksamheten
gavs inte och man vädjade inte heller om bidrag från allmänheten. Planen var att
högst 2 000 barn skulle överföras. Finansieringen skedde genom medel som ställdes
till förfogande av Samarbetskommittén för Nordiskt Hjälparbete och Rikskommittén
för Finland.

Pengarna Sommarbarnskommittén fick räckte till att överföra 750 barn. Mannerheims barnskyddsförbund ansvarade för urvalet och i Sverige blev det den nybildade
kommittén för Finska Sommarbarn som organiserade mottagandet. Man kom inte
igång med transporterna förrän i början av juni månad. De pågick fram till någon dag
före fortsättningskrigets utbrott. Då hade 735 barn transporterats till Sverige av vilka
80 placerades i Dalarna och 560 i Halland och angränsande län. I Halland fick 160 av
barnen vistas på fem sommarkolonier.

Parallellt hade på privata initiativ 1 300 barn överförts. Det finns inga uppgifter om
var dessa barn vistades. När Finland den sista veckan i juni 1941 blev engagerat i fortsättningskriget fanns mer än 2 000 finska sommarbarn i svenska hem och kolonier.

 

FORTSÄTTNINGSKRIGET

Första skedet - 1941 - I Finland tvekade man

Finlands engagemang i fortsättningskriget skedde i samverkan med Tysklands anfall
mot Sovjet-unionen i juni 1941 – den s.k. Barbarossa-planen.

Det nya kriget innebar inte att man genast startade nya barntransporter till Sverige.
Sådana resor genomfördes knappast alls från sista veckan i juni fram till slutet av
september. Efter vinterkriget och transporterna av sommarbarn fanns nästan 2 800
barn kvar i Sverige. Många skolpliktiga barn återvände, men i Finland hade man inte
möjlighet att ta hem alla eftersom det inte fanns tillräckligt med skollokaler. Bristen
berodde på förlusten av skolorna i evakuerade områden och att många andra skolor
tagits i anspråk som militärsjukhus. Bidragande var också att tusentals barn från
evakuerade områden inte heller kunde inrymmas i kvarvarande klassrum.

Finlands vapenbrödraskap med Tyskland sågs med oblida ögon i London. England
och Sovjetunionen hade ju i Tyskland en gemensam fiende. När Finland ställde sig på
Tysklands sida i anfallet mot Sovjetunionen förklarade England, efter ryska påtryck-
ningar, krig mot Finland den 6.12 1941. Omfattande handelsrestriktioner isolerade
också Finland från varuimport. Restriktionerna innebar att det snabbt uppstod
problem i landets livsmedelsförsörjning.

I Sverige fanns ett visst politiskt motstånd mot att återuppta barntransporterna.
Den svenska regeringen tvingades också gå en balansgång mellan Tyskland och
västmakterna. Sverige var beroende av vänskapliga relationer till västmakterna för
att trygga sina egna handelsförbindelser inte minst livsmedelsimporten. Sverige
hade i avtal om import med lejdbåtar förbundit sig att inte leverera spannmål till
Tyskland eller dess allierade.  Svensk livsmedelsexport till Finland tilläts därför inte.

En del kretsar i Finland var också tveksamma till att uppta nya barntransporter,
men socialminister K.A. Fagerholm var starkt benägen att ta emot erbjudanden om
svensk hjälp i synnerhet när svenskarna också förklarade sig beredda att stå för transportkostnaderna. Den i Finland nybildade Barnförflyttningskommittén, som fått myndighetsstatus, menade att de karelska mödrarna inte borde hindras av sina
minsta barn i det återbyggnadsarbete som fordrades i Karelen. När Fagerholm fått
bekräftelse på att transporterna finansierades startade en reglerad flyttvåg västerut.
Från svensk sida kom en inbjudan att man kunde ta emot 1 000 barn i kontingenter
om 250 per vecka. Den första inbjudan följdes av ytterligare två. Sammanlagt
transporterades 3 437 barn över till Sverige från september till och med december
månad. De flesta var under sju år gamla.

Hela hösten fortsatte debatten och ifrågasättandet av det lämpliga med barn-
evakueringen. Röster höjdes bl.a. mot de psykologiska och sociala risker man utsatte
barnen för när de skiljdes från sina hem. Vidare ansågs att svensk hjälp med fördel
kunde förmedlas till behövande i Finland.  Bakom den inställningen fanns bland
andra den inflytelserike Finlandsvännen och överståthållaren i Stockholm, Torsten
Nothin. Han var ordförande i den i november 1941 tillsatta Samarbetskommittén för
Nordiskt Hjälparbete och hade tidigt insett det besvärliga läget för de finska barnen
och menat att hjälpen till barnen borde lämnas i Finland. Men då detta inte tilläts på
grund de handelspolitiska hindren konstaterade han att transport av barn till Sverige
trots allt var bättre än utebliven hjälp. Helt visst tog han intryck av Maja Sandler och
Hardy Göransson, som båda var hårt engagerade i Hjälpkommittén för Finlands barn
samtidigt som de också ingick i styrelsen för Samarbetskommittén.
Vid årsskiftet 1941/42 fanns 5 114 barn i Sverige.

Andra skedet - 1942 - Bekymrad minister fick löfte om hjälp

När västmakternas avbrutna handelsförbindelser sammanföll med bl.a. dålig skörd
följd av frostskador på rotfrukter försvårades livsmedelssituationen i Finland snabbt.
Finland stod helt enkelt inför hungersnöd. Livsmedelsbristen ledde till minskad
motståndskraft mot smittsamma sjukdomar, undernäring och bristsjukdomar såsom
anemi (=syrebrist i blodet) och rachitis (=engelska sjukan) hos barn. Under vinterkriget
hade man gjort misstaget att tömma en del sanatorier till förmån för krigssjukvården.
Alla utskrivna patienter som återvände till sina hemmiljöer skapade en ödesdiger
grund för spridning av tuberkulos inte minst bland redan undernärda barn.

En ökande barndödlighet detta år skapade självfallet stor oro. Parad med överbelagda barnsjukhus och otillräckliga vårdresurser uppstod en nära nog ohållbar situation i
Finland. Den finske barnläkaren på Finlands största barnsjukhus, professor
Arvo Ylppö, fick enligt egen utsago dagligen avvisa halvdöda barn från sjukhuset.

Såväl professor Ylppö som socialminister K.A. Fagerholm reste till Sverige på nyåret
1942 för att beskriva det prekära läget och för att utverka svensk medverkan till att
ta emot åtskilligt fler sjuka barn. Minst 100 000 barn var hotade till liv och hälsa i det
aktuella läget. Fagerholm hade vid sitt besök förklarat ”att minst 300 000 barn från
obemedlade hem i Finland skulle behöva komma över till Sverige på en tid”. 
Så stort antal barn kunde Sverige naturligtvis inte klara att ta emot. Och det var inte
heller Fagerholms avsikt att begära så stor hjälp. Uttalandet var mer en beskrivning
av hur allvarligt försörjningsläget i Finland egentligen var.

Det rådde en naturlig tveksamhet till de svenska möjligheterna att hjälpa de sjuka
barnen bl.a. fanns det i Sverige bara ca 750 sjukhusplatser för svenska barn.
Stämningarna i Sverige visade dock att allmänhetens beredvillighet att ta emot fler
finska barn mycket stor och snart kunde både Ylppö och Fagerholm få löfte om
utökad svensk hjälp åt Finlands barn.

För att underlätta tidig diagnostisering och sortering till rätt destinationsort av de
sjuka barnen öppnades en undersökningscentral på epidemisjukhuset i Helsingsfors
där barnen lades in för observation några dagar. En läkare från Sverige åtog sig att
hjälpa till. Men i Helsingfors kunde man bara ta emot och undersöka barn från de
närmaste omgivningarna. Därför öppnades också nya centraler i Rovaniemi, Kajana,
Uleåborg och Vasa.

De första månaderna 1942 sändes ca 18 000 finska barn till Sverige. Med en sådan
massinvandring hade man i Sverige inte möjlighet att snabbt rekrytera fosterhem i
tillräckligt antal. Lösningen blev att skapa kollektivt omhändertagande. Intensiva
kampanjer via pressen, kyrkorna, fackliga organisationer och andra kanaler gav
snabba resultat och över hela landet inrättades åtskilliga barnhem av skiftande slag.

Redan i juli 1942 blev det tvärstopp i barntransporterna. Detta var en medveten
planering från Finland. Vid ett besök i Stockholm i april signalerade socialminister
K.A. Fagerholm att transporterna beräknades fortgå till midsommar, men inför
höstens skolstart skulle främst skolpliktiga barn hemkallas även de som uppnått
skolåldern under Sverigevistelsen.

Tredje skedet - 1943 - Sjuka till Sverige, friska till Finland

Finska trupper fanns långt inne på ryskt område i Östkarelen som i praktiken var
ockuperat och armén försvarade sina nyvunna gränser från tämligen fasta positioner
i ett utdraget ställningskrig. Försörjningsläget förbättrades något genom egen skörd
och tyska leveranser. En viss optimism rådde i landet och hoppet om ett Stor-Finland
hade ännu inte slocknat.

De efter vinterkriget evakuerade karelarna, Salla- och Hangöborna hade återvänt till
befriade hemtrakter och börjat få en normaliserad tillvaro och naturligtvis ville många
föräldrar få hem sina små utvandrare. Från hösten 1942 och särskilt under 1943
återvände därför tusentals barn under väl planerade former. Vi var tre syskon som
samtidigt skickades hem till Kuopio med tåg via Haparanda de första dagarna i juni
1943.

 

Kvar i Sverige fanns enligt vissa beräkningar ca 8 000 barn. En fjärdedel av dem var
sjuka som vårdades på svenska sjukhus, konvalescenthem eller specialanpassade
barnhem. Hjälpkommittén sammanfattade den 8.1 1944 sjuktransporterna för året
1943. Då hade 32 flygtransporter och fyra sjukvagnar överfört 952 barn till Sverige.
Dessutom kom 22 sjuka barn från Åland. Merparten hade tuberkulos, 110 var
ortopediska fall och flera led av ögon- och öronsjukdomar.

Fjärde skedet - 1944 - Nästan panikartad barnförflyttning

Som beskrevs i föregående stycke hade många barn återvänt till Finland. I januari
1944 skedde knappast några transporter alls i någon riktning. Men i februari bröt
helvetet loss. Då inledde Sovjet massiva bombningar av Helsingfors, Kotka och andra
sydfinska orter. Skyndsamt satte man igång ny evakuering av barn från kustområdena
och gränsnära orter. Båttransporter hade blivit riskabla åtminstone i sydliga farvatten,
så tåg via Haparanda blev det säkraste och effektivaste transportmedlet.
Under hela våren rullade långa tåg med 500 - 600 barn varje vecka till Torneå/Haparanda.

 

Barntåg från Helsingfors. Foto:Riksarkivet, Stockholm.

 

Den 9 juni 1944 angrep Röda Armén de finska trupperna med full kraft. Den till
Karelen återflyttade befolkningen måste omgående ge sig iväg igen. Åter blev det
angeläget att lösa bostadssituationen och försörjningen för hundratusentals
människor och att öka antalet transporter av evakuerade karelska barn.
Hjälpkommittén ansåg att redan före den 10 augusti skulle 7 000 barn kunna
placeras i svenska familjer eller i kollektiva boenden. För att klara den uppgiften
fordrades extra insatser och ansträngningar av länsombuden.

 

Ännu en gång tog Sverige med öppen famn emot de finska barnen. Från februari
till och med september hade ca 28 000 barn transporterats, undersökts och placerats.
Större delen var barn som gjorde sin första resa. Många gjorde också sin andra eller
tredje resa till Sverige, nu kanske i sällskap med något syskon.

 

Hälsotillståndet i de ”friska” barntransporterna visade sig vara sämre än väntat.
En mängd karantänsförläggningar inrättades i all hast över hela landet för att i ett
tidigt skede upptäcka vårdbehövande barn och för att minska risken för värdfamiljerna
att behöva ta emot smittade barn. Samtidigt tog staten över ansvaret för många av
de barn- och konvalescenthem som funnits sedan 1941/1942 och man öppnade
andra som varit stängda.

 

Den 5 september tystnade vapnen. Eldupphöravtalet med Sovjetunionen två veckor
senare innebar naturligtvis att barntransporterna vände österut nästan omedelbart.
Dock förmådde man inte i det svårt sargade Finland ta emot sina barn i allt för snabb
takt utan repatrieringen kom att utsträckas över flera år.

 

LAPPLANDSKRIGET

En förutsättning för vapenvilan var att Finland skulle driva ut de i Lappland förlagda
tyska vapenbröderna. Det s.k. Lapplandskriget innebar att det nu blev befolkningen
i nordligaste Finland som tvingades lämna sina hem. Flera barn fanns dock redan i
Sverige. Men en alldeles speciell evakuering av drygt 450 personer, mest barn,
från Kemi skedde i oktober 1944 när kriget med de tyska trupperna var ett faktum.

 

En någorlunda kontrollerad evakuering av befolkningen kunde organiseras, men
många familjer med barn kom som flyktingar till Sverige. Som mest hade vid årsskiftet
1944/45 mer än 38 000 personer evakuerats och placerats i familjer och evakue-
ringsläger i Norrlandslänen. Därtill fanns tre barnhem i Brännland, Holmsveden och
Ockelbo. Begreppet krigsbarn blev inte tillämpat för dessa barn, eftersom familjerna
sökt sig över gränsen på egna vägar.

 

EFTER KRIGET

Kriget var slut - inte barntransporterna

Den 24.4 1945 upphörde alla krigshandlingar i Finland när de sista tyska trupperna
drivits ut ur landet. Nästan 40 000 finska barn fanns i svenska hem, på sjukhus,
internat eller barnhem. Återtransporterna av barn inleddes ganska snart. I första
hand ville man i Finland få hem skolpliktiga barn för deras återanpassning till språk
och miljö innan skolan började. Men fortfarande förekom barntransporter till Sverige.
Bland de ca 2 000 barn som anlände 1945 var 900 sjuka. Året därpå kom mer än
1 000 sjuka barn till den svenska vården. Första halvåret 1947 anlände ytterligare
1 100 sjuka barn till Sverige.

Finansiell kris påskyndade hemtransporterna

Våren 1947 uppstod en allvarlig finansiell kris för Hjälpkommittén. Den 3 juni 1947
fanns 1 114 sjuka finska barn på sjukhus. Det statsbidrag man äskat inför budgetåret
1947/1948 för deras vård hade överraskande prutats från 2,3 miljoner kronor till
1,8 miljoner av regeringen. I Finland blev oron stor och man vädjade till svenska
myndigheter och politiker om att göra sitt yttersta för att försöka behålla barnen
åtminstone till våren 1948. Finland saknade möjligheter att fortsätta påbörjad
behandling. Särskilt stora problem kunde uppstå för ortopediska fall som korrigerades
med olika slags bandage. Behandlingstiden pågick under lång tid och bandageut-
provningen måste ske ofta eftersom barnen växte ur dem. Bandagen bestod till
stora delar av läder som ännu inte fanns att tillgå för civilt bruk i Finland.

Situationen för Hjälpkommittén blev nära nog desperat. I en vädjan ställd till de
svenska församlingarna bad Hjälpkommittén så sent som den 1 februari 1948 om att församlingarna under Finlandsveckan 2-9 mars genom en kollekt i församlingen eller
”en insamling vid eventuellt särskilt ordnad Finlandsafton stödja vårt återstående
arbete för de sjuka finska barnen.” Av brevet framgår det vidare att ”På svenska
sjukhus, sanatorier och sjukhem har sedan år 1942 vårdats över 10.000 sjuka barn.
De flesta ha kunnat återvända såsom friska. Ännu finnas dock i Sverige 300 sjuka
barn som det är vår plikt att hjälpa fram till hälsa. Det är små rörande fall - barn som
med tacksamma, förhoppningsfulla och vädjande ögon följa de vänliga läkarna och sjuksköterskorna. Många av dessa barn ha kommit hit på bår eller i sjukvagn och
ha sedan återvänt friska och med förmåga att röra sig som vanliga barn. Vi vilja att
så skall ske även för dessa kvarvarande 300 barn.”

Den 11 mars skrev Hjälpkommittén till LO (Landsorganisationen) med en begäran
om bidrag till de 297 sjuka finska barnens fortsatta vård i Sverige eftersom statsans-
laget prutats och ”I Finland kunde inte plats beredas utan barnen måste skickas till
sina hem, med risk att vården i Sverige skulle gå till spillo”.

Många företag i Sverige fick också brev med anhållan om ekonomiskt stöd till de
kvarvarande barnens vård. Troligen gav breven positiva resultat. Genom
omprioriteringar av befintliga resurser lyckades man styra över vissa kostnader till
andra anslag och kunde då delvis tillmötesgå de finska vädjandena och därmed
begränsa skadeverkningar av att skicka hem de sjukaste barnen för tidigt.
Men finanskrisen utlöste likväl påskyndande av hemtransporter av barnhemsbarn
och avveckling av de flesta barnhemmen.

Hjälpkommittén uppger i ett dokument daterat den 24.11 1952 att antalet barn som
fortfarande fanns kvar i Sverige var ca 6 000. Siffran motsvarade ungefär det antal fosterbarnsöverenskommelser och adoptioner som då hade skett. Hur många barn
som blivit kvar efter de privatorganiserade resorna finns det inga säkra uppgifter om.
Och det finns inga siffror på hur många barn som varit i Sverige och som redan från
1945 och flera år därefter återvände till Sverige helt privat och med egna pass,
men det rör sig om tusental.

Hjälp-

kommittén

för Finlands

barn